Hetast just nu

Biljetterna till Göteborg Film Festival är släppta, här är filmerna som säljer mest just nu. Passa på att köpa dina biljetter direkt, många visningar blir slutsålda.


Dröm vidare

En efterlängtad käftsmäll om vänskap, lojalitet, identitet och klass delas ut i Rojda Sekersöz långfilmsdebut. Aldrig tidigare har fyra kvinnor tagit så mycket plats i en svensk långfilm!


The Founder

Michael Keaton på sitt allra charmigaste humör spelar Ray Kroc, losern som fick en lyckoträff och lade grunden för ett världsomspännande hamburgerimperium.


Denial

Rachel Weisz och Timothy Spall glänser i fängslande rättegångsdrama med verklig förlaga, om historikern Deborah Lipstadt som stäms för förtal av förintelseförnekaren David Irving.


The Student

Tonårskille radikaliseras, rasar mot klasskompisarnas ogudaktiga badkläder och revolterar mot sin politiskt korrekta lärarinna i drabbande ryskt samtidsdrama.


Raw

Julia Ducournaus coming of age-film om en college-vegetarian som blir kannibal är årets blodigaste, råaste och mest finstämda syskondrama.


The Man

Dräpande om det manliga egot i ett far och son-drama förlagt till den internationella konstnärsscenen i Köpenhamn.


Manifesto

Cate Blanchett spelar 13 olika roller och ger dadaisters, popkonstnärers och dogmafilmares manifest nytt liv i konstnären och filmaren Rosefeldts fascinerande första långfilm.


Certain Women

Tre självständiga kvinnor i Montana, tre livsvägar som vidrör varandras, starkt och behärskat berättat av indieregissören Kelly Reichardt med hjälp av lysande skådespelerskor.


Radio Dreams

NileCity möter Beckett i iranska regihoppet Babak Jalalis underfundigt humoristiska lokalradiodrama om en långdragen väntan på ett unpluggedbesök från Metallica.


Clash

Av misstag stängs demonstranter från motsatta politiska och religiösa läger in i samma polispiket i Mohamed Diabs mästerliga thrillersuccé....

Indiefilmarna som tävlar om miljonen

En vinstsumma på en miljon kronor står på spel när nordens allra främsta filmskapare tävlar om utmärkelsen Dragon Award Best Nordic Film.I årets tävling om Dragon Award Best Nordic Film möts omtalade långfilmsdebutanter och nordiska mästare, som Arild Andresen och Dome Karukoski. Tävlingen innebär världspremiären för några av de starkaste filmerna från Norge, Finland, Danmark, Island och Sverige. – Vi har ett fantastiskt startfält i år, kanske det bästa någonsin. Vi började jobba redan i februari förra året för att få hit både de mesta storfilmerna och de gömda pärlorna, av de åtta nominerade är fyra världspremiärer vilket innebär att hela filmvärldens blickar kommer att vara riktade mot Göteborg, säger Jonas Holmberg, konstnärlig ledare på Göteborg Film Festival.Göteborg Film Festival har delat ut pris till bästa nordiska film sedan åttiotalet, och sedan sex år tillbaka får vinnaren också världens största filmpris, en prissumma på en miljon kronor som delas mellan regissör och produktionsbolag.Det prestigefyllda priset har gett flera av filmerna en rejäl skjuts ut i världen med visningar på några av världens mest ansedda festivaler. För Lisa Aschans Apflickorna innebar världspremiären och vinsten på Göteborg Film Festival att filmen slungades vidare mot en festivalturné över hela världen där filmenprisbelönades på festivaler som Tribeca Film Festival och filmfestivalen i Berlin.– Festivalens pris är ju ett utropstecken mot världen som väcker intresse för filmen internationellt. Den stora prissumman får ekonomisk betydelse både för den nordiska filmen och för den enskilda filmaren, pengarna ger möjlighet att fortsätta utveckla kommande projekt i lugn och ro och kan dessutom utgöra en grundplåt till nästa produktion, säger Jonas Holmberg.I årets tävling möts fyra långfilmsdebutanter, Amanda Kernell, Selma Vihunen, Rojda Sekersöz och Katja Wik, för vilka en vinst skulle betyda särskilt mycket. Priset på en miljon kronor är det största kontanta filmpriset i världen och har finansierats av Volvo Car Group, Västra Götalandsregionen och Göteborgs stad.– En prissumma på en miljon betyder ju otroligt mycket för de konstnärer som får ta emot det, men vi ville också vara med och stötta priset eftersom vi vet vad det betyder för filmen som helhet i regionen. Priset har ett stort symbolvärde som drar internationell uppmärksamhet till festivalen – vilket i förlängningen stimulerar nya möten mellan aktörer i filmindustrin, och kanske också lockar hit fler filmproduktioner från hela världen, säger Conny Brännberg, ordförande i kulturnämnden, Västra Götalandsregionen.

Big in Pyongyang

Det slovenska konst-industriprojektet Laibach har tänjt på musikaliska och politiska gränser sedan början av 1980-talet. I Morten Traaviks dokumentär Liberation Day får vi följa hur de som första band från väst blir inbjudna att spela i Nordkorea. Vi hade några frågor på det. Ni måste haft fördomar om Nordkorea innan ni reste dit. Vad överraskade er mest med landet?– Även om vi hade fått lite ”inside info” från Morten Traavik och andra som varit i Nordkorea tidigare hade vi ändå med oss alla de vanligt förekommande fördomarna som människor i väst vanligtvis har om landet. När vi anlände var vi överraskade av att det var exakt som vi hade väntat oss, men på något sätt också totalt annorlunda. Nordkorea är mycket mer än vad mediabilden visar och de flesta tabloidbeskrivningar och stereotyper om landet var helt falska. Det är fortfarande ett fattigt och isolerat land med ett förtryckande politiskt system, men positiva förändringar händer varje dag. Människorna är i regel väldigt vänliga och de verkar ha en sällsynt visdom som vi i Europa inte har. Vi såg inget av cynismen, sarkasmen, ironin, vulgariteten och andra ”karaktärsdrag från väst” där, bara äkta ödmjukhet, vänlighet, stolthet och respekt. De älskar att skratta, le och skämta, mycket mer än vad människor i Europa gör nu för tiden. Nordkoreaner är välklädda, på ett simpelt men elegant sätt, barn börjar lära sig engelska vid sju år ålder och vi mötte många som kunde andra språk också. Pyongyang som blev totalt bombat och utraderat av amerikanerna under Koreakriget är numera rent, väl underhållet och färgglatt med imponerande socialistisk och post-modern arkitektur, skulpturer och parker. Det är definitivt en pop art-stad som ser ut att vara designad av Jeff Koons.Vad gillade ni mest och minst med landet?– Det var fantastiskt att gå omkring, se landet och prata med folket, men detta var inte det lättaste eftersom utlänningar inte får röra sig helt fritt. Människor utifrån ses som nödvändiga inkräktare i deras ”paradis”, inkräktare med potential att förgifta deras kultur och uppfattning om livet. Nordkoreanska tjänstemän gör allt som står i deras makt för att hålla utländska gäster borta från gatorna. Det kanske är förståeligt, men det är också frustrerande.Alla var inte glada över att Laibach skulle spela i landet, ni fick problem med att få tag på en del teknisk utrustning och många delar av er show blev censurerad. Var ni någonsin oroliga att spelningen inte skulle bli av alls?– Egentligen inte, det var så mycket som stod på spel så vi visste att spelningen skulle bli av vad som än hände. Att delar av spelningen blev censurerad var något vi var förberedda på. Men i realiteten kan Laibach aldrig bli censurerat…En kritik har varit att ett sådant här projekt kan stärka den nordkoreanska regimens auktoritet. Vad är era tankar om det?– Det är nonsens. I över trettio års tid har vi spelat i många av världens länder, inklusive ex-Jugoslavien, Turkiet, Ryssland och USA, så varför inte även i Nordkorea? Vi har alltid varit ”regimbandet” – ett band för alla regimer. Även före spelningen i Nordkorea har ni setts som kontroversiella. Morten Traavik har beskrivit Laibach som ett missförstått band. Håller ni med?– Ja. Men om man inte missförstår Laibach har man inte förstått Laibach,Vad var målet med äventyret i Nordkorea och uppnådde ni det?– Upplysning av folket och för folket. Vi uppnådde det – på båda håll.Anders CalderonLaibach har här, som i många tidigare sammanhang, valt att uttala sig som ett band.

5 tv-serier du måste hålla koll på 2017

Hallå där…Cia Edström, ansvarig för Nordic Film Market och programmedarbetaren bakom sektionen Nordiskt ljus: Tv-drama där flera av årets mest lovande tv-serier förhandsvisas. Om jag vill se nästa Bron-succé före alla andra, vilka serier får jag inte missa under årets festival?– Svårt att välja, alla tv-serier som vi visar under festivalen är väldigt bra på olika sätt. En av mina personliga favoriter är det mörka isländska dramat Prisoners som utspelar sig på ett kvinnofängelse på Island, för att inte tala om Bonusfamiljen som med största säkerhet kommer att göra succé i Sverige, jag skulle inte bli förvånad om den också säljs vidare och når framgångar också ute i världen. Vill man hinna binge-kolla alla avsnitt av en serie redan under festivalen ska man såklart välja någon av våra miniserier, Love and Order eller The Day Will Come. Några av Nordens vassaste manusförfattare är inblandade i flera av festivalens tv-draman, om du får chans att blicka framåt - vilka författare ska man hålla koll på de närmaste åren? – Man ska såklart hålla utkik efter alla våra nominerade, Mette. M. Bølstad och Stephen Uhlander som skrivit Nobel är riktigt skickliga , Søren Sveistrup bakom The Day Will Come, Margrét Örnólfsdóttir och Ragnar Bragason som skrivit Prisoners, Kaarina Hazard och Leea Klemola har gjort ett helt fantastiskt manus till Love and Order och såklart Jesper Harrie med Bonusfamiljen. Om man ska blicka in i framtiden är det tre namn som jag tänker på med en gång, först och främst Caroline Ringskog Ferrada-Noli med sin träffsäkra debutserie Juicebaren på SVT Play, Siri Seljeseth som både skriver och spelar en av huvudrollerna i den briljanta norska tv- serien Unge Lovende, hon är lite av en norsk Lena Dunham men ändå helt egen. Sist men inte minst måste jag också nämna regissören och manusförfattaren bakom Skam, Julie Andem som just nu regisserar den fjärde säsongen av den makalösa serien. Möt Caroline Ringskog Ferrada-Noli i ett samtal i Filmfönstret på NK, söndag 29 januari kl 12.00-13.00

Dyrast i Nollywood

Nigerias filmindustri fortsätter att ta stora kliv framåt, något som inte minst uppmärksammades i Göteborg Film Festivals fokus på nigeriansk film under 2016. I 76 – en av de mest påkostade filmerna från Nollywood hittills – tas vi tillbaka 40 år i tiden till en politiskt explosiv period i landets historia.2007 prisades den nigerianske regissören Izu Ojukwu för sin film Sitanda på African Movie Academy Awards i hemlandet. Under det decennium som har passerat sedan dess har han på nära håll kunnat följa hur den nationella filmindustrin har utvecklats i en rasande fart med högre budgetar, längre inspelningstid och högre produktionskvalitet.- Tidigare filmades en långfilm i Nigeria på mindre än en vecka och budgeten var väldigt låg. Filmen gick direkt till Video-CD och fanns bara ute på marknaden i två veckor. Nu är allting annorlunda, säger han.Izu Ojukwus nya film 76 är ett ambitiöst projekt som tog tre månader att spela in och hade en historiskt hög budget. Den utspelar sig under en omvälvande tid i Nigerias historia.– 1970-talet var ett avgörande decennium för landet. Det inleddes med att inbördeskriget tog slut och regeringen fick sedan brottas med den icke-avundsvärda uppgiften att ena landet.Det såg ut att kunna lyckas, men händelserna 1976 satte ett bryskt stopp för detta: I en militärkupp mördades general Murtala Muhammed, men kuppmakarna lyckades inte fullfölja maktövertagandet och dess ledare, överstelöjtnant Dimka, avrättades.– Händelserna hade egentligen alla ingredienser för att leda till ett fullödigt religiöst krig, den bräckliga freden var verkligen i fara, säger Izu Ojukwu.I centrum för filmen finns Dewa, som anklagas för att vara inblandad i mordet av Murtala Muhammed, och Dewas fru Suzi. Filmen får en extra dimension av att de kommer från olika etniska grupper, något Suzis familj inte är förtjust i.Izu Ojukwu var bara tre år gammal när händelserna som filmen är baserad på ägde rum.– Jag kan inte säga att det hade någon påverkan på mig då, men militärens ständiga inblandning i landets styre under de år som följde fräschade upp mitt minne och som alla andra nigerianer växte jag upp med ett enormt hat mot armén.Eftersom militären inte längre har makten kan nigerianska filmare nu åtnjuta en annan form av yttrandefrihet, menar Ojukwu. Men det finns fortfarande saker det inte går att göra film om.– Nigerianska filmare undviker ämnen som riskerar att väcka stambaserat eller religiöst våld. Vi lever fortfarande i ett bräckligt samhälle.Anders Calderon

Rojdas hårda debut

Rojda Sekersöz regidebut blev omtalad redan på manusstadiet. Hennes Dröm vidare är en hårdkokt coming of age-film och ett politiskt slag mot syokonsulentsverige. Rojda Sekersöz långfilmsdebut Dröm vidare följer Mirja, som tar sina första steg ut i samhället efter ett fängelsestraff. Hon slits mellan ansvaret för sin bloggande lilla-syster och för sin sjuka arbetslösa mamma, och kraven från sina små-kriminella kompisar. De drömmer om att resa iväg tillsammans, att lämna Stockholmsförorten. Men det kommer att bli svårt för Mirja.Titeln är dubbeltydig. Den kan läsas ironiskt, som i ”det kan du ju drömma om”.– Jag har hört en massa berättelser, speciellt från folk i utsatta områden, om syokonsulenter och lärare som har begränsat deras drömmande. Vuxna som, när man har sagt till exempel att man vill bli dansare, svarat: ”Det kan du drömma om, men det är bättre att du tar samhällsinriktning för då finns det mycket fler saker du kan välja efter gymnasiet”. Men titeln är också en ärlig uppmaning att fortsätta drömma. – Det är ju typ det enda som får människor att fortsätta leva. För många är Sekersöz en okänd debutant, men hon började göra film redan som femtonåring, och hade innan dess sysslat med teater och skrivit en hel del. Idag varvar hon filmandet med spoken word, hon är en del i det politiska poesinätverket Revolution Poetry och säger att hon valde filmen av ganska oromantiska skäl, helt enkelt för att kunna nå en större publik. Men en fördel med spoken word är att hon når publiken direkt och får snabb feedback.– Spoken word har nog varit min räddning när det varit så mycket väntan i långfilmsprocessen, att mina berättelser har kunnat ha kontakt med publiken under tiden.Sekersöz menar att allt hon gör är politiskt. Vilka hon väljer att skildra, hur hon väljer att arbeta. – Men jag är inte intresserad av att göra dåliga berättelser som är skitpolitiska. Och jag tänker att är en berättelse bra så är den bra. Manuset till Dröm vidare är ett samarbete mellan Sekersöz och manusförfattaren Johanna Emanuelsson, och filmen är resultatet av fyra års arbete. Berättelsen har förändrats men de fyra tjejerna, Mirja och hennes tre vänner, har varit med från början. Huvudrollen spelas av Evin Ahmad, som Sekersöz arbetat med tidigare. – Jag tycker att hon är en av Sveriges bästa skådespelare. Alltså jag tycker fan det, säger hon och ler. Hon talar om Ahmads närvaro, och om hennes mod. Om förmågan att gå fullt ut, att inte hålla tillbaka, vilket skapar en dynamik som hon saknar i svensk film idag. – Jag tycker att saker och ting har börjat hända nu på senare tid, och det är jättespännande hur svensk film utvecklas. Men det finns nån sorts kyla och nån sorts återhållsamhet som säkert kan vara spännande när det är en bra film, men nu vill jag se nåt mer. Nåt annat. Jag har inget intresse av att förändra filmskapandet i Sverige, men jag skulle vilja uppmuntra folk, även de som ger oss pengarna, att våga vara modiga, att ta fler risker, och att prova saker.Jo Widerberg

En punkspark från LA

Punkscenen i Los Angeles ytterkanter bjuder på en välkomnande mosh pit för alla som inte känner sig hemma på något annat ställe. I Los Punks: We Are All We Have har Angela Boatwright dokumenterat en anarkistisk DIY-community som både skapar vänskapsband och irriterar grannar.Hur kom det sig att du blev involverad i Los Angeles punkscen?– Jag har lyssnat på heavy metal, punk och hardcore hela mitt liv och när jag flyttade till Los Angeles för fem år sedan letade jag efter likasinnade personer. Jag gillar inte att gå på stora spelningar och är inte speciellt intresserad av festivaler. Jag gillar små spelningar, spelningar i lagerlokaler och på bakgårdar, så punkscenen i LA passade mig som handen i handsken. Vilken typ av människor är det som dras till scenen?– Alla sorters människor. Det är dels människor som bara råkar bo i krokarna, men vissa kommer från Orange County, som ligger en och en halv timmes resväg bort, och vissa har åkt hela vägen från San Diego. Det är människor av alla etniciteter och kön, det är mest unga människor men även en del äldre.Vad betyder scenen för människorna där?– Jag är övertygad om att den betyder en hel del. Men jag skulle behöva fråga de som är del av den en och en. Jag försöker att inte föra deras talan.Vad har hänt med punkscenen sedan filmen spelades in?– Filmen är ett dokument över hur punkscenen såg ut exakt då vi filmade. Det var annorlunda tidigare och är naturligtvis annorlunda nu. Många nya band har formats sedan vi filmade, band som nu själva spelar på bakgårdarna, vilket är fantastiskt.Vad hoppas du att tittarna ska ta med sig från filmen?– Jag vill verkligen inspirera unga människor över hela världen att spela musik och stödja den lokala musikscenen, eller varför inte skapa sin egen scen. Du behöver inte vänta på att omständigheterna ska passa dig, du kan skapa omständigheterna helt själv.Anders Calderon

"Massakern har förändrat filmen för alltid"

Vid premiären för The Dark Knight Rises klev en beväpnad man in på en biograf i Aurora, ­Colorado, och sköt 93 biobesökare. Independent­regissören Tim Suttons film tar vid efter ­Gus van Sants Elephant.Tim Sutton är känd för festivalpubliken sedan indiedebuten Pavilion, hans filmer rör sig ofta i ett independentlandskap präglat av amatörskådespelare och löst sammansatta manus. Dark Night rör på sätt och vis hans regissörskap i en ny riktning när han låter sin fiktion blandas upp med dokumentära drag. – Fröet till Dark Night var visserligen Aurora-massakern, precis som alla andra blev jag skräckslagen av händelsen, men kort därpå började jag också tänka vidare. Jag hörde historien om hur mannen, när han klev in i salongen med skottsäker väst och började kasta rökgranater, möttes av applåder från publiken. De uppfattade honom som en del av premiärevenemanget. Massakern är hemsk i sig, men händelsen framstår också som något förvridet amerikanskt performanceverk, som en spegling av vår tid, förklarar Tim Sutton. Vid tiden för massakern arbetade Tim Sutton med sin andra långfilm Memphis, och trots att tiden gick kunde han inte släppa tanken på biografmassakern och på vad den berättade om vår tids Amerika. – För mig har biografen alltid varit en trygg plats, ett tryggt rum för drömmare där fantasier går i uppfyllelse. I samma ögonblick som Aurora-gärningsmannen klev in i biografen förvandlades det från en plats där man kan fängslas av film till en plats där man kan vara fångad. Jag är inte rädd varje gång jag går på bio, men händelsen har förändrat hur jag ser på film för alltid. Jag var tvungen att göra en film om det. Resultatet är Dark Night, en film om ett skottdrama på en biograf, men framförallt en film om den sortens samhälle där mördare skjuter ihjäl oskyldiga. Filmen utspelar sig under dagen innan massakern på biografen. Ett gäng ungdomar driver runt i staden, alla bär de drag av ­Aurora-mördaren och även om ingen av dem verkar ha någon orsak, kommer någon att gå in i biosalongen beväpnad. Själva skottdådet visas aldrig i filmen, och det är heller inte det som filmen egentligen handlar om. – Jag är ingen expert på USA:s vapenregler, jag är ingen sociolog och jag har egentligen ingen aning om varför en ­män­ni­ska väljer att mörda andra. Den här filmen söker inte svar på vad vår tillgång till vapen gör med oss, eller hur vår tids besatthet av glorifierande våldskultur på våra tv-apparater och våra mobilskärmar på­verkat vår kultur. Däremot är det en dokumentation av människor som lever i den här märkliga tidsåldern, en berättelse om den ändlösa spiral av våld vi befinner oss i. I den meningen ville jag ta vid och fortsätta den filmiska dialogen efter Gus van Sants Elephant, för jag tror att det har hänt något avgörande, precis som efter Columbine blir vi lika förskräckta varje gång vi hör om en sådan här massaker. Men jag tror ärligt talat inte att någon blir förvånad längre. Det är så här vårt samhälle ser ut idag. Olle Agebro

10 HBTQ-favoriter du inte får missa

Hallå där… Annie Karlsson, programmedarbetare på Göteborg Film Festival, vilka är årets mest spännande HBTQ-filmer? – Det finns väldigt många spännande HBTQ-filmer i årets program! HBTQ-sektionen har, för ovanlighetens skull, en övervikt på filmer med lesbiskt- eller transtema, vilket känns väldigt roligt eftersom dessa representationer brukar vara något utav en bristvara. Av sektionens åtta filmer skulle jag särskilt vilja lyfta Jonny Wallströms The Pearl of Africa - en otroligt vacker dokumentär som lyckas skildra livsvillkoren för transpersoner i Uganda, utan att falla in i sensationsretorik om våld och könskorrigeringar. Istället ger han oss en gripande kärlekshistoria. För den som vill nära sitt serieberoende skulle jag vilja tipsa om The Nest - lagom delar mystik, hångel och snygga outfits i en brasiliansk miniserie på sex avsnitt, som festivalen visar i sin helhet. Typiskt bra binge watching. Är du morgonpigg och peppad på film ska du gå på frukostvisningen av A Date For Mad Mary då vi även visar vi Saga Beckers regidebut Fuckgirls som förfilm. Irländsk lesbisk feelgood, transkamp och frukost borde vara starten på varje morgon, kan en ju tycka, och den 30 januari ges de perfekta förutsättningarna.I år finns flera filmer med HBTQ-tematik även i andra sektioner, vilka filmer ska jag hålla utkik efter?– Både invigningsfilmen, om den finska konstnären och gay-ikonen Tom of Finland, och avslutningsfilmen, isländska thrillern Rift, har ett klart HBTQ-tema. Festivalen har i år även en mitt-film som kanske är mitt absolut bästa tips: Barry Jenkins Moonlight, som blivit oerhört hyllad i USA, belönades med en Golden Globe för bästa film och säkert kan förvänta sig ett gäng Oscar-nomineringar. Det är en modig skildring av ras, klass, kön och sexualitet som de flesta av oss förmodligen inte fått chansen att se sedan vi häpnade över karaktären Omar i The Wire. I Dragon Award Best Nordic Film ligger även Heartstone, ett finstämt drama om två oskiljaktiga vänner som går in i vuxenlivet och nya känslor gentemot varandra. Premiären på Draken, med regissören på plats, får inte missas! I en av festivalens andra stora tävlingar, The Ingmar Bergman International Debut Award, ligger filmen In Between. Den har inte ett lika uttalat HBTQ-tema, men väl ett feministiskt sådant. Ett israelisk-arabiskt Girls, om tre kvinnor med olika livsstilar, religiösa övertygelser och sexualitet som delar en lägenhet i Tel-Aviv. Många regissörer i HBTQ-sektionen är regidebutanter, vilka ska jag hålla koll på om jag vill upptäcka en ny favoritregissör före alla andra?– Sydkoreanska Hyun-ju Lee, som har gjort sektionens bästa lesbiska film, Our Love Story. Hon har tidigare fått uppmärksamhet för sin kortfilm Ordinary Family och det känns väldigt kul att få visa hennes långfilmsdebut på festivalen. Hon har en förmåga att fånga de starka känslorna på ett väldigt vardagligt vis och skapa dramatik utan att dra i de stora växlarna. Det är något som, framför allt i HBTQ-sammanhang, känns väldigt uppfriskande. Henne hoppas och tror jag att vi får se mer av framöver.

2X Kusturica

Under 90-talet var Emir Kusturica en av Europas mest säregna, svindlande och tongivande regiröster, sedan 2004 har ingen av hans spelfilmer visats i Sverige men när hans senaste On the Milky Road får nordisk premiär på Göteborg Film Festival är regissören tillbaka med besked. Filmer som Svart katt, vit katt, Underground och Zigenarnas tid gjorde Emir Kusturica till en av Europas viktigaste auteurer och en symbol för det jugoslaviska filmundret. Under 40:e Göteborg Film Festival visas både Emir Kusturicas senaste film och den film som kom att innebära hans stora genombrott, klassikern Zigenarnas tid. Kusturicas återkomst till de stora filmfestivalerna är en filmisk triumf, men också precis den Kusturica-dos som fansen längtat efter. Emir Kusturicas återkomst till den burleska skrönan är som förväntat extra allt. Oumpa-oumpan är intakt i den symboltyngda och politiska återberättelse av hur Jugoslavien trasades sönder av inbördeskriget. I hjärtat av sagan spelar regissören själv ett serbiskt mjölkbud som involverar sig med en italienska (Monica Belluci) medan folk omkring dem, stjäl, mördar, dansar och super.

Klicka här för att öppna Varukorg/Snabbkassa

Snabbköp biljetter här!

Fyll i visningsnummer och antal.

Summa: 0:-