Populärast just nu

Biljetterna till Göteborg Film Festival är släppta, här är filmerna som säljer mest just nu. Passa på att köpa dina biljetter direkt, många visningar blir slutsålda.


Dröm vidare

En efterlängtad käftsmäll om vänskap, lojalitet, identitet och klass delas ut i Rojda Sekersöz långfilmsdebut. Aldrig tidigare har fyra kvinnor tagit så mycket plats i en svensk långfilm!


Radio Dreams

NileCity möter Beckett i iranska regihoppet Babak Jalalis underfundigt humoristiska lokalradiodrama om en långdragen väntan på ett unpluggedbesök från Metallica.


Clash

Av misstag stängs demonstranter från motsatta politiska och religiösa läger in i samma polispiket i Mohamed Diabs mästerliga thrillersuccé.


The Founder

Michael Keaton på sitt allra charmigaste humör spelar Ray Kroc, losern som fick en lyckoträff och lade grunden för ett världsomspännande hamburgerimperium.


Denial

Rachel Weisz och Timothy Spall glänser i fängslande rättegångsdrama med verklig förlaga, om historikern Deborah Lipstadt som stäms för förtal av förintelseförnekaren David Irving.


The Student

Tonårskille radikaliseras, rasar mot klasskompisarnas ogudaktiga badkläder och revolterar mot sin politiskt korrekta lärarinna i drabbande ryskt samtidsdrama.


Raw

Julia Ducournaus coming of age-film om en college-vegetarian som blir kannibal är årets blodigaste, råaste och mest finstämda syskondrama.


The Man

Dräpande om det manliga egot i ett far och son-drama förlagt till den internationella konstnärsscenen i Köpenhamn.


Manifesto

Cate Blanchett spelar 13 olika roller och ger dadaisters, popkonstnärers och dogmafilmares manifest nytt liv i konstnären och filmaren Rosefeldts fascinerande första långfilm.


Wolf and Sheep

Afghanska ungdomar vallar får, tjuvröker och ordnar farliga slangbellatävlingar i en av årets vackraste och mest hyllade filmdebuter. ...

Rodrigues pasolinska fågelskådarwestern

I The Ornithologist har den galne portugisiske regissören João Pedro Rodrigues utgått från legenden om Sankt Antonius för att skapa en blasfemisk fågelskådarwestern.Vem är Sankt Antonius?– Sankt Antonius är Portugals mest populära helgon och under min research upptäckte jag att han faktiskt är det mest populära helgonet i hela världen, mer populär än Franciskus till och med. Han föddes som Fernando de Bulhões i Lissabon på 1100-talet och var en bildad man som gick med i Franciskanorden och bytte namn till António. Han dog av sjukdom i Padova i Italien då han var runt 40 år gammal. Jag utgick från berättelserna om honom och anpassade historien till dagens Portugal. Precis som franciskanerna lämnar filmens huvudkaraktär Fernando allt bakom sig och går ut i naturen och blir en helt ny människa, säger João Pedro Rodrigues.Det är mycket religiös symbolik i filmen, men jag förstår att du själv inte är en religiös person. Vad har gjort dig intresserad av detta tema?– Det finns religiös symbolik, men jag roade mig också med att bryta ned denna symbolik och skapa en ikonoklastisk modern version av Sankt Antonius liv. Jag ser filmen framförallt som en äventyrsfilm, en Pasolinisk western.Varför valde du att göra huvudkaraktären till ornitolog i en film som i grunden inte verkar handla om fåglar?– Jag ville bli ornitolog när jag var barn och jag studerade biologi innan jag började studera film. På ett sätt avspeglar mina filmer den väg jag kunde ha tagit i livet om jag inte hade blivit regissör. Men visst handlar filmen även om fåglar. Den börjar som en naturfilm, som en National Geographic-dokumentär, men byter sedan riktning och blir mer metafysisk. Den utvecklas och genomgår en metamorfos. Som de flesta av mina filmer antar The Ornithologist många former under berättelsens gång.Naturskildringarna är väldigt vackra. Var är filmen inspelad?– Filmen spelades in på platser där svart stork, kungsörn, smutsgam och många andra sällsynta fåglar lever, avskilda platser som ofta är skyddade och som det krävs speciella tillstånd för att besöka. Vi filmade framför allt i naturparken Parque Natural do Douro Internacional som sträcker sig över de mest vildvuxna områdena runt floden Douro i norra Portugal, vid gränsen mot Spanien. Dessa områden, som verkligen påminner mig om landskapen man sett i många western-filmer, har inte förändrats mycket genom seklerna. De ser i stort sett likadana ut nu som på medeltiden, då Sankt Antonius levde. Även om filmen utspelar sig i nutid kan den ses som ett historiskt drama. På samma sätt som människor vandrar till platser dit ingen människa varit tidigare, ville jag också upptäcka orörda områden, både fysiskt och metafysiskt.Filmen innehåller dansande shamaner, en naken Jesus och många andra färgstarka karaktärer. Vad säger du till folk som förväntar sig en stillsam film om fågelskådning?– När jag själv ser film gillar jag att bli överraskad. Jag hoppas att det även gäller de som ser mina filmer.Anders CalderonStreama João Pedro Rodrigues tidigare film The Last Time I Saw Macau direkt på drakenfilm.se

Dyrast i Nollywood

Nigerias filmindustri fortsätter att ta stora kliv framåt, något som inte minst uppmärksammades i Göteborg Film Festivals fokus på nigeriansk film under 2016. I 76 – en av de mest påkostade filmerna från Nollywood hittills – tas vi tillbaka 40 år i tiden till en politiskt explosiv period i landets historia.2007 prisades den nigerianske regissören Izu Ojukwu för sin film Sitanda på African Movie Academy Awards i hemlandet. Under det decennium som har passerat sedan dess har han på nära håll kunnat följa hur den nationella filmindustrin har utvecklats i en rasande fart med högre budgetar, längre inspelningstid och högre produktionskvalitet.- Tidigare filmades en långfilm i Nigeria på mindre än en vecka och budgeten var väldigt låg. Filmen gick direkt till Video-CD och fanns bara ute på marknaden i två veckor. Nu är allting annorlunda, säger han.Izu Ojukwus nya film 76 är ett ambitiöst projekt som tog tre månader att spela in och hade en historiskt hög budget. Den utspelar sig under en omvälvande tid i Nigerias historia.– 1970-talet var ett avgörande decennium för landet. Det inleddes med att inbördeskriget tog slut och regeringen fick sedan brottas med den icke-avundsvärda uppgiften att ena landet.Det såg ut att kunna lyckas, men händelserna 1976 satte ett bryskt stopp för detta: I en militärkupp mördades general Murtala Muhammed, men kuppmakarna lyckades inte fullfölja maktövertagandet och dess ledare, överstelöjtnant Dimka, avrättades.– Händelserna hade egentligen alla ingredienser för att leda till ett fullödigt religiöst krig, den bräckliga freden var verkligen i fara, säger Izu Ojukwu.I centrum för filmen finns Dewa, som anklagas för att vara inblandad i mordet av Murtala Muhammed, och Dewas fru Suzi. Filmen får en extra dimension av att de kommer från olika etniska grupper, något Suzis familj inte är förtjust i.Izu Ojukwu var bara tre år gammal när händelserna som filmen är baserad på ägde rum.– Jag kan inte säga att det hade någon påverkan på mig då, men militärens ständiga inblandning i landets styre under de år som följde fräschade upp mitt minne och som alla andra nigerianer växte jag upp med ett enormt hat mot armén.Eftersom militären inte längre har makten kan nigerianska filmare nu åtnjuta en annan form av yttrandefrihet, menar Ojukwu. Men det finns fortfarande saker det inte går att göra film om.– Nigerianska filmare undviker ämnen som riskerar att väcka stambaserat eller religiöst våld. Vi lever fortfarande i ett bräckligt samhälle.Anders Calderon

5 regidebuter du måste se under filmfestivalen

Hallå där… Maja Kekonius, programmedarbetare som sett dussintals svenska filmer inför årets festival. Vilka premiärer får en inte missa?– Förutom Rojda Sekersöz Dröm vidare, Katja Wik Exfrun och Amanda Kernells Sameblod som alla tävlar med sina debutfilmer i Dragon Award Best Nordic Film och självklart Theresa Traore Dahlbergs underbara Ouaga Girls vill jag tipsa om Sophie Vucovics Shapeshifters som knockade mig från första bild, och vars starka visuella språk, och skarpa frågeställningar kring gränser och sökande efter tillhörighet, stannade kvar i tanken och på näthinnan i flera dagar. Bland de svenska premiärfilmerna syns många nya regitalanger, om jag vill upptäcka nästa svenska mästarregissör före alla andra - vilka filmer ska jag se?– Det är så otroligt många begåvade regissörer som debuterar i årets program så det är oerhört svårt! För alla som känner att Ebba Witt-Brattströms begrepp kulturmannen är ett efterlängtat tillskott i vokabuläret, vill jag tipsa om Den störste av Fijona Jonuzi, där de två kvinnliga snillena Eva Johansson och Louise Löwenberg tar sig an kulturgiganterna Mikael Persbrandt och Thommy Berggren. Fantastisk igenkänning för alla härliga kulturtanter får du i New York baserade Matiss Kažas One Ticket Please, om Nicki Cohrane som lägger all tid och energi på att spegla sig själv och sina tankar i teater på New Yorks över 100 teaterscener. Matiss Kaža har även ett finger med i Sahavi Zanjavis drabbande The Return om Shilan, en kvinna som borde få alla priser som finns för sin outtömliga värme och kärleken till dem hon möter i sitt arbete som sjuksköterska i ett yazidiskt flyktingläger i Kurdistan. Och så finns det självklart många intressanta regissörer bland kortfilmerna där jag gärna vill nämna Angela Bravo och hennes film nr 153 där hon berättar personligt och med värme om att växa upp med en dömd pappa, Niclas Gillis välspelade skildring av en ung mamma i New York i Hold Me Down och Ann Holmgren, vars stilsäkra Vulkan är en modern Nyfiken Gul i Kiruna.

Big in Pyongyang

Det slovenska konst-industriprojektet Laibach har tänjt på musikaliska och politiska gränser sedan början av 1980-talet. I Morten Traaviks dokumentär Liberation Day får vi följa hur de som första band från väst blir inbjudna att spela i Nordkorea. Vi hade några frågor på det. Ni måste haft fördomar om Nordkorea innan ni reste dit. Vad överraskade er mest med landet?– Även om vi hade fått lite ”inside info” från Morten Traavik och andra som varit i Nordkorea tidigare hade vi ändå med oss alla de vanligt förekommande fördomarna som människor i väst vanligtvis har om landet. När vi anlände var vi överraskade av att det var exakt som vi hade väntat oss, men på något sätt också totalt annorlunda. Nordkorea är mycket mer än vad mediabilden visar och de flesta tabloidbeskrivningar och stereotyper om landet var helt falska. Det är fortfarande ett fattigt och isolerat land med ett förtryckande politiskt system, men positiva förändringar händer varje dag. Människorna är i regel väldigt vänliga och de verkar ha en sällsynt visdom som vi i Europa inte har. Vi såg inget av cynismen, sarkasmen, ironin, vulgariteten och andra ”karaktärsdrag från väst” där, bara äkta ödmjukhet, vänlighet, stolthet och respekt. De älskar att skratta, le och skämta, mycket mer än vad människor i Europa gör nu för tiden. Nordkoreaner är välklädda, på ett simpelt men elegant sätt, barn börjar lära sig engelska vid sju år ålder och vi mötte många som kunde andra språk också. Pyongyang som blev totalt bombat och utraderat av amerikanerna under Koreakriget är numera rent, väl underhållet och färgglatt med imponerande socialistisk och post-modern arkitektur, skulpturer och parker. Det är definitivt en pop art-stad som ser ut att vara designad av Jeff Koons.Vad gillade ni mest och minst med landet?– Det var fantastiskt att gå omkring, se landet och prata med folket, men detta var inte det lättaste eftersom utlänningar inte får röra sig helt fritt. Människor utifrån ses som nödvändiga inkräktare i deras ”paradis”, inkräktare med potential att förgifta deras kultur och uppfattning om livet. Nordkoreanska tjänstemän gör allt som står i deras makt för att hålla utländska gäster borta från gatorna. Det kanske är förståeligt, men det är också frustrerande.Alla var inte glada över att Laibach skulle spela i landet, ni fick problem med att få tag på en del teknisk utrustning och många delar av er show blev censurerad. Var ni någonsin oroliga att spelningen inte skulle bli av alls?– Egentligen inte, det var så mycket som stod på spel så vi visste att spelningen skulle bli av vad som än hände. Att delar av spelningen blev censurerad var något vi var förberedda på. Men i realiteten kan Laibach aldrig bli censurerat…En kritik har varit att ett sådant här projekt kan stärka den nordkoreanska regimens auktoritet. Vad är era tankar om det?– Det är nonsens. I över trettio års tid har vi spelat i många av världens länder, inklusive ex-Jugoslavien, Turkiet, Ryssland och USA, så varför inte även i Nordkorea? Vi har alltid varit ”regimbandet” – ett band för alla regimer. Även före spelningen i Nordkorea har ni setts som kontroversiella. Morten Traavik har beskrivit Laibach som ett missförstått band. Håller ni med?– Ja. Men om man inte missförstår Laibach har man inte förstått Laibach,Vad var målet med äventyret i Nordkorea och uppnådde ni det?– Upplysning av folket och för folket. Vi uppnådde det – på båda håll.Anders CalderonLaibach har här, som i många tidigare sammanhang, valt att uttala sig som ett band.

Rojdas hårda debut

Rojda Sekersöz regidebut blev omtalad redan på manusstadiet. Hennes Dröm vidare är en hårdkokt coming of age-film och ett politiskt slag mot syokonsulentsverige. Rojda Sekersöz långfilmsdebut Dröm vidare följer Mirja, som tar sina första steg ut i samhället efter ett fängelsestraff. Hon slits mellan ansvaret för sin bloggande lilla-syster och för sin sjuka arbetslösa mamma, och kraven från sina små-kriminella kompisar. De drömmer om att resa iväg tillsammans, att lämna Stockholmsförorten. Men det kommer att bli svårt för Mirja.Titeln är dubbeltydig. Den kan läsas ironiskt, som i ”det kan du ju drömma om”.– Jag har hört en massa berättelser, speciellt från folk i utsatta områden, om syokonsulenter och lärare som har begränsat deras drömmande. Vuxna som, när man har sagt till exempel att man vill bli dansare, svarat: ”Det kan du drömma om, men det är bättre att du tar samhällsinriktning för då finns det mycket fler saker du kan välja efter gymnasiet”. Men titeln är också en ärlig uppmaning att fortsätta drömma. – Det är ju typ det enda som får människor att fortsätta leva. För många är Sekersöz en okänd debutant, men hon började göra film redan som femtonåring, och hade innan dess sysslat med teater och skrivit en hel del. Idag varvar hon filmandet med spoken word, hon är en del i det politiska poesinätverket Revolution Poetry och säger att hon valde filmen av ganska oromantiska skäl, helt enkelt för att kunna nå en större publik. Men en fördel med spoken word är att hon når publiken direkt och får snabb feedback.– Spoken word har nog varit min räddning när det varit så mycket väntan i långfilmsprocessen, att mina berättelser har kunnat ha kontakt med publiken under tiden.Sekersöz menar att allt hon gör är politiskt. Vilka hon väljer att skildra, hur hon väljer att arbeta. – Men jag är inte intresserad av att göra dåliga berättelser som är skitpolitiska. Och jag tänker att är en berättelse bra så är den bra. Manuset till Dröm vidare är ett samarbete mellan Sekersöz och manusförfattaren Johanna Emanuelsson, och filmen är resultatet av fyra års arbete. Berättelsen har förändrats men de fyra tjejerna, Mirja och hennes tre vänner, har varit med från början. Huvudrollen spelas av Evin Ahmad, som Sekersöz arbetat med tidigare. – Jag tycker att hon är en av Sveriges bästa skådespelare. Alltså jag tycker fan det, säger hon och ler. Hon talar om Ahmads närvaro, och om hennes mod. Om förmågan att gå fullt ut, att inte hålla tillbaka, vilket skapar en dynamik som hon saknar i svensk film idag. – Jag tycker att saker och ting har börjat hända nu på senare tid, och det är jättespännande hur svensk film utvecklas. Men det finns nån sorts kyla och nån sorts återhållsamhet som säkert kan vara spännande när det är en bra film, men nu vill jag se nåt mer. Nåt annat. Jag har inget intresse av att förändra filmskapandet i Sverige, men jag skulle vilja uppmuntra folk, även de som ger oss pengarna, att våga vara modiga, att ta fler risker, och att prova saker.Jo Widerberg

En punkspark från LA

Punkscenen i Los Angeles ytterkanter bjuder på en välkomnande mosh pit för alla som inte känner sig hemma på något annat ställe. I Los Punks: We Are All We Have har Angela Boatwright dokumenterat en anarkistisk DIY-community som både skapar vänskapsband och irriterar grannar.Hur kom det sig att du blev involverad i Los Angeles punkscen?– Jag har lyssnat på heavy metal, punk och hardcore hela mitt liv och när jag flyttade till Los Angeles för fem år sedan letade jag efter likasinnade personer. Jag gillar inte att gå på stora spelningar och är inte speciellt intresserad av festivaler. Jag gillar små spelningar, spelningar i lagerlokaler och på bakgårdar, så punkscenen i LA passade mig som handen i handsken. Vilken typ av människor är det som dras till scenen?– Alla sorters människor. Det är dels människor som bara råkar bo i krokarna, men vissa kommer från Orange County, som ligger en och en halv timmes resväg bort, och vissa har åkt hela vägen från San Diego. Det är människor av alla etniciteter och kön, det är mest unga människor men även en del äldre.Vad betyder scenen för människorna där?– Jag är övertygad om att den betyder en hel del. Men jag skulle behöva fråga de som är del av den en och en. Jag försöker att inte föra deras talan.Vad har hänt med punkscenen sedan filmen spelades in?– Filmen är ett dokument över hur punkscenen såg ut exakt då vi filmade. Det var annorlunda tidigare och är naturligtvis annorlunda nu. Många nya band har formats sedan vi filmade, band som nu själva spelar på bakgårdarna, vilket är fantastiskt.Vad hoppas du att tittarna ska ta med sig från filmen?– Jag vill verkligen inspirera unga människor över hela världen att spela musik och stödja den lokala musikscenen, eller varför inte skapa sin egen scen. Du behöver inte vänta på att omständigheterna ska passa dig, du kan skapa omständigheterna helt själv.Anders Calderon

Indiefilmarna som tävlar om miljonen

En vinstsumma på en miljon kronor står på spel när nordens allra främsta filmskapare tävlar om utmärkelsen Dragon Award Best Nordic Film.I årets tävling om Dragon Award Best Nordic Film möts omtalade långfilmsdebutanter och nordiska mästare, som Arild Andresen och Dome Karukoski. Tävlingen innebär världspremiären för några av de starkaste filmerna från Norge, Finland, Danmark, Island och Sverige. – Vi har ett fantastiskt startfält i år, kanske det bästa någonsin. Vi började jobba redan i februari förra året för att få hit både de mesta storfilmerna och de gömda pärlorna, av de åtta nominerade är fyra världspremiärer vilket innebär att hela filmvärldens blickar kommer att vara riktade mot Göteborg, säger Jonas Holmberg, konstnärlig ledare på Göteborg Film Festival.Göteborg Film Festival har delat ut pris till bästa nordiska film sedan åttiotalet, och sedan sex år tillbaka får vinnaren också världens största filmpris, en prissumma på en miljon kronor som delas mellan regissör och produktionsbolag.Det prestigefyllda priset har gett flera av filmerna en rejäl skjuts ut i världen med visningar på några av världens mest ansedda festivaler. För Lisa Aschans Apflickorna innebar världspremiären och vinsten på Göteborg Film Festival att filmen slungades vidare mot en festivalturné över hela världen där filmenprisbelönades på festivaler som Tribeca Film Festival och filmfestivalen i Berlin.– Festivalens pris är ju ett utropstecken mot världen som väcker intresse för filmen internationellt. Den stora prissumman får ekonomisk betydelse både för den nordiska filmen och för den enskilda filmaren, pengarna ger möjlighet att fortsätta utveckla kommande projekt i lugn och ro och kan dessutom utgöra en grundplåt till nästa produktion, säger Jonas Holmberg.I årets tävling möts fyra långfilmsdebutanter, Amanda Kernell, Selma Vihunen, Rojda Sekersöz och Katja Wik, för vilka en vinst skulle betyda särskilt mycket. Priset på en miljon kronor är det största kontanta filmpriset i världen och har finansierats av Volvo Car Group, Västra Götalandsregionen och Göteborgs stad.– En prissumma på en miljon betyder ju otroligt mycket för de konstnärer som får ta emot det, men vi ville också vara med och stötta priset eftersom vi vet vad det betyder för filmen som helhet i regionen. Priset har ett stort symbolvärde som drar internationell uppmärksamhet till festivalen – vilket i förlängningen stimulerar nya möten mellan aktörer i filmindustrin, och kanske också lockar hit fler filmproduktioner från hela världen, säger Conny Brännberg, ordförande i kulturnämnden, Västra Götalandsregionen.

2X Kusturica

Under 90-talet var Emir Kusturica en av Europas mest säregna, svindlande och tongivande regiröster, sedan 2004 har ingen av hans spelfilmer visats i Sverige men när hans senaste On the Milky Road får nordisk premiär på Göteborg Film Festival är regissören tillbaka med besked. Filmer som Svart katt, vit katt, Underground och Zigenarnas tid gjorde Emir Kusturica till en av Europas viktigaste auteurer och en symbol för det jugoslaviska filmundret. Under 40:e Göteborg Film Festival visas både Emir Kusturicas senaste film och den film som kom att innebära hans stora genombrott, klassikern Zigenarnas tid. Kusturicas återkomst till de stora filmfestivalerna är en filmisk triumf, men också precis den Kusturica-dos som fansen längtat efter. Emir Kusturicas återkomst till den burleska skrönan är som förväntat extra allt. Oumpa-oumpan är intakt i den symboltyngda och politiska återberättelse av hur Jugoslavien trasades sönder av inbördeskriget. I hjärtat av sagan spelar regissören själv ett serbiskt mjölkbud som involverar sig med en italienska (Monica Belluci) medan folk omkring dem, stjäl, mördar, dansar och super.

10 HBTQ-favoriter du inte får missa

Hallå där… Annie Karlsson, programmedarbetare på Göteborg Film Festival, vilka är årets mest spännande HBTQ-filmer? – Det finns väldigt många spännande HBTQ-filmer i årets program! HBTQ-sektionen har, för ovanlighetens skull, en övervikt på filmer med lesbiskt- eller transtema, vilket känns väldigt roligt eftersom dessa representationer brukar vara något utav en bristvara. Av sektionens åtta filmer skulle jag särskilt vilja lyfta Jonny Wallströms The Pearl of Africa - en otroligt vacker dokumentär som lyckas skildra livsvillkoren för transpersoner i Uganda, utan att falla in i sensationsretorik om våld och könskorrigeringar. Istället ger han oss en gripande kärlekshistoria. För den som vill nära sitt serieberoende skulle jag vilja tipsa om The Nest - lagom delar mystik, hångel och snygga outfits i en brasiliansk miniserie på sex avsnitt, som festivalen visar i sin helhet. Typiskt bra binge watching. Är du morgonpigg och peppad på film ska du gå på frukostvisningen av A Date For Mad Mary då vi även visar vi Saga Beckers regidebut Fuckgirls som förfilm. Irländsk lesbisk feelgood, transkamp och frukost borde vara starten på varje morgon, kan en ju tycka, och den 30 januari ges de perfekta förutsättningarna.I år finns flera filmer med HBTQ-tematik även i andra sektioner, vilka filmer ska jag hålla utkik efter?– Både invigningsfilmen, om den finska konstnären och gay-ikonen Tom of Finland, och avslutningsfilmen, isländska thrillern Rift, har ett klart HBTQ-tema. Festivalen har i år även en mitt-film som kanske är mitt absolut bästa tips: Barry Jenkins Moonlight, som blivit oerhört hyllad i USA, belönades med en Golden Globe för bästa film och säkert kan förvänta sig ett gäng Oscar-nomineringar. Det är en modig skildring av ras, klass, kön och sexualitet som de flesta av oss förmodligen inte fått chansen att se sedan vi häpnade över karaktären Omar i The Wire. I Dragon Award Best Nordic Film ligger även Heartstone, ett finstämt drama om två oskiljaktiga vänner som går in i vuxenlivet och nya känslor gentemot varandra. Premiären på Draken, med regissören på plats, får inte missas! I en av festivalens andra stora tävlingar, The Ingmar Bergman International Debut Award, ligger filmen In Between. Den har inte ett lika uttalat HBTQ-tema, men väl ett feministiskt sådant. Ett israelisk-arabiskt Girls, om tre kvinnor med olika livsstilar, religiösa övertygelser och sexualitet som delar en lägenhet i Tel-Aviv. Många regissörer i HBTQ-sektionen är regidebutanter, vilka ska jag hålla koll på om jag vill upptäcka en ny favoritregissör före alla andra?– Sydkoreanska Hyun-ju Lee, som har gjort sektionens bästa lesbiska film, Our Love Story. Hon har tidigare fått uppmärksamhet för sin kortfilm Ordinary Family och det känns väldigt kul att få visa hennes långfilmsdebut på festivalen. Hon har en förmåga att fånga de starka känslorna på ett väldigt vardagligt vis och skapa dramatik utan att dra i de stora växlarna. Det är något som, framför allt i HBTQ-sammanhang, känns väldigt uppfriskande. Henne hoppas och tror jag att vi får se mer av framöver.

Klicka här för att öppna Varukorg/Snabbkassa

Snabbköp biljetter här!

Fyll i visningsnummer och antal.

Summa: 0:-