"Jag visste att den här filmen skulle bli den svåraste"

Amanda Kernells långfilmsdebut Sameblod har lyfts fram som den första samiska storfilmen för den här ­generationen. Men Amanda Kernell vill inte låta sig begränsas av etiketten – Sameblod är mer än ett ­frontnamn för den samiska filmen.Amanda Kernell har gjort filmer om flyktingkris, kärleksproblem, vräkta föräldrar och tonårsgraviditeter i tio år. Men när hon gör intervjuer får hon bara frågor om ”filmen om samerna”. Det är på sätt och vis logiskt. När Sameblod har premiär är det den första svensk-samiska långfilmen i hennes generation, det är en visuellt slående filmberättelse och även om bilderna av fjällandskapen är bekanta har de aldrig riktigt skildrats så här tidigare. Men Amanda Kernells regissörskap handlar också om något annat. Även om det kanske var just i Sápmi som allt började. – Berättelsen i Sameblod, om en ung kvinna som lämnar sin by, tar avstånd från allt det samiska och väljer ett annat liv, är en berättelse som jag vuxit upp med. Den här filmen handlar om de äldre i min familj, om de som växte upp med samiska som förstaspråk men av någon anledning valde att lämna allt för att välja ett nytt liv någon annanstans. Men det är också berättelsen om de i min familj som lever kvar, arbetar med renskötseln och fortfarande pratar språket. Jag har funderat på det här i hela mitt liv, vad händer med en när man förlorar sitt språk, vad gör det med en människa att få höra att man tillhör ett folk som anses vara på ett lägre utvecklingssteg? Hon tar en paus. – Men det är inte bara det, om det är så att jag väljer att lämna allt det där, om jag väljer att ljuga om vem jag är för att passa in i ett nytt sammanhang, i en ny kultur, om jag blir accepterad och omtyckt där, är det då verkligen mig de tycker om? Det här har alltid varit den självklara filmen för mig, en film som jag länge vetat att jag skulle göra, men jag förstod också tidigt att det skulle bli den svåraste, säger Amanda Kernell.Amanda Kernell är född i Umeå och växte upp i en akademikerfamilj som vilket stadsbarn som helst, men med en samisk pappa som är engagerad i samisk kultur. Trettiotalets raspolitik, övergreppen mot samiska kulturen och den samiska ekonomin är närvarande i Amandas släkt och Amanda Kernell återkommer gång på gång till den svenska kolonialiseringen. – Om jag skulle fråga kompisar där jag växte upp skulle de flesta svara att de inte kände en enda person med samisk bakgrund, ändå är vi många just där jag kommer från. Kolonialiseringen tog inte slut på 1930-talet, och det handlar inte bara om markområden eller utvinning av naturresurser – det är en kolonialisering av våra hjärnor, förklarar hon. Sameblod sätter fingret på något som alla som inte tillhör en minoritet missförstått. Förtrycket tar inte slut bara för att man slutar bedöma intelligens efter näsmått, i någon mån fortsätter kolonialkrafterna så länge en minoritetsbefolkning ”väljer” att förneka sitt arv för att passa in. Och någonstans där slutar Sameblod vara ”filmen om samerna”. – Jag är väldigt glad över det arbete det samiska filminstitutet gör, och över hela den rörelse som ryms inom indigenous cinema, men när jag helt från början har strävat mot att få visa filmen i huvudtävlan på film­festivaler, hällre än i special­sektioner, handlar det också om att jag vill att folk ska förstå att Sameblod inte bara är en samisk film för en samisk publik. Den handlar om en samisk kvinna på 1930-talet, men den här berättelsen skulle kunna utspela sig på en flyktingförläggning idag. Det är på många sätt en arketypisk historia i migrations­sammanhang som många verkar kunna känna igen sig i, berättar Amanda Kernell. Sameblod handlar om Elle Marja som växer upp i en samisk by, ärver en renhjord och förväntas fortsätta med renskötseln, precis som hennes föräldrar och generationerna dessförinnan. I skolan får hennes klass besök av representanter från rasbiologiska institutet i Uppsala som mäter, fotograferar och antecknar utan att någon kommenterar övergreppen. Elle Marja börjar längta bort, dels till en annan plats men kanske främst bort från det sammanhang som gjort henne till ett objekt för någon annans mätinstrument, bort från den kultur som hon kommit att förknippa med skam. När Amanda Kernell visade Sameblod på filmfestivalen i Tokyo i höstas kom en man i publiken fram efter filmen och berättade att den handlade om honom. Han var inte same, men han reste mycket i västvärlden i sitt arbete, och varje gång han hamnade i en europeisk kontext upplevde han precis den känsla Sameblod förmedlar. – När jag besöker festivaler med den här filmen slutar jag inte förvånas över hur många som kan känna igen sig i och samlas kring den här frågan, inte bara känslan av att inte höra dit, men också i det realpolitiska. Känslan är central för filmen. Så central att Amanda Kernell och fotograferna arbetade fram ett särskilt bildspråk för att uttrycka det utan att använda ord. – Vi pratade mycket om hur skam ser ut i bild och om third space, redan i manus skrev jag ut hur scenerna skulle se ut och vad de skulle berätta inte bara genom dialogen utan också visuellt, säger Amanda Kernell. I postkolonial sociolingvistisk teori talar man ofta om third-space som den position som inte är vi eller dom, ett mellanrum som kan möjliggöra att höra hemma i båda, eller inget alls av lägren. Filmen är full av de där smärtsamma scenerna, efter att Elle Marja lämnat sin by kan hon inte återvända. Hos samerna är hon svensken, och i Uppsala uppfattas hon som same. – Den samiska befolkningen är en av de få vita ursprungsbefolkningarna, en same sticker inte ut bland andra svenskar, man kan bränna sin kolt och låta sig assimileras, men ändå är det något som inte stämmer. Elle Marja hamnar i ett läge där hon inte ingår. Något i hur hon ser ut, hur hon för sig och hur hon pratar skiljer henne både från platsen hon kom ifrån och platsen hon är på väg till, säger Amanda Kernell. Filmen utspelar sig delvis under 1930-­talet, men visuellt gör den gång på gång poänger av att det som utspelar sig på duken skulle kunna ske idag. – Jag har försökt låta bli att peka på tiden, och på så sätt är 1930-talet tacksamt eftersom så mycket av modet återvänt idag. Det var viktigt för mig att man inte skulle luta sig tillbaka, se filmen som ett vackert kostymdrama och distansera sig, för frågorna är som sagt lika aktuella idag. När vi filmade med barnen var det svårt att få dem att prata sydsamiska framför kameran, fastän det är modersmålet, berättar Amanda Kernell.Samtidigt är Amanda Kernell noga med att inte reproducera den rasbiologiska blicken, övergreppen och vykortsestetiken som fortfarande återskapas slentrianmässigt. I en scen blir Elle Marja övermannad av ett gäng killar på väg till skolan, de brottar ner henne på rygg, tar hennes kniv ifrån henne och skär henne i örat. Som en ren. – Att göra en film om en samisk kvinna behöver inte handla om att filma kåtor och fjäll, jag ville göra en lite våldsammare och lite blodigare uppväxtskildring, jag ville skapa bilder jag aldrig sett förut på film.Och när man backar och ser på Sameblod i ett vidare sammanhang är det kanske just de bilderna som stannar kvar, inte fjällen, inte renarna. – Jag har gjort film i tio år i Västerbotten och Sápmi men Sameblod och Stoerre ­Vaerie är de första som utspelar sig i en samisk kontext. Jag tänker att mitt regissörskap handlar om att berätta mina personliga historier, oftast inspirerat av min familj och om personer jag tycker om. Jag är i grunden intresserad av olösbara dilemman, av svek och förlåtelse. Det som motiverar mig är de enskilda personernas problem, som ofta är skapade av ­osynliga strukturer. Ibland får jag frågan om jag gjort den här filmen av ilska, men jag ser det verkligen inte så. ­Möjligtvis har jag gjort den av sorg. Text: Olle AgebroFoto: Carla Orrego Veliz

Wenglish för nybörjare

Årets Nordic Honorary Dragon Award tilldelas den danska dogmaveteranen Lone Scherfig samtidigt som hennes senaste storfilm får premiär på festivalen. Their Finest är berättelsen om en walesisk filmare som blir indragen i den brittiska propaganda­apparaten under andra världskriget, filmen har redan hyllats över hela världen men markerar också en ny riktning för regissören - efter fem internationella succéer längtar Scherfig tillbaka till Danmark.Efter det internationella genombrottet med Italienska för nybörjare har Lone Scherfig tagit plats som en av Europas mest spännande regissörer med filmer som An Education, En dag och Riot Club. Själv sammanfattar hon sitt regissörskap blygsamt. – Det är mest filmer om vanliga män­niskor som sitter vid ett köksbord eller på en säng och pratar om det som är viktigt för dem. De genomgående dragen i hennes tonsäkert dialogdrivna dramer är möjligen dämpade, men hennes senaste film Their Finest har en lite mer spektakulär inramning. Ett brittiskt filmteam lett av en ung kvinna arbetar med en propagandafilm för att stärka moralen efter Tysklands flyg­anfall under andra världskriget. – Den skildrar en fantastisk tid inom filmindustrin. Filmerna från den perioden är sensationella, och film har aldrig haft större betydelse än då. Det var en sådan glädje att göra film om filmskapande och om en ung kvinna som finner sin professionella identitet, säger Lone Scherfig. Hon föddes 1950 i Søborg utanför Köpenhamn och gick ut den Danska Filmskolan 1984. Efter några år av arbete med reklamfilm och dramaproduktioner för tv långfilmsdebuterade hon som regissör med Kajs födelsedag 1990. Men det var med Dogma 95-filmen Italienska för nybörjare som hon fick sitt stora genombrott. Men när hon väljer en favorit ur sin egen katalog så blir det hennes första engelskspråkiga film – Wilbur Wants to?Kill Himself från 2002. – Titeln kan kanske verka lite avskräckande men jag är väldigt stolt över den filmen, den har en stor värme, säger Lone Scherfig.När hon börjar prata om sitt regissörskap, sin regi och sitt filmspråk återkommer hon ofta till begrepp som tydlighet, ton, estetik, värden och värderingar. – Som regissör är det min uppgift att få ut det bästa av allas idéer. Ingen regissör kan vara bra på allt, det gäller att veta vad man ska hålla i själv och vad man ska överlåta till andra. Jag prioriterar alltid att jobba tätt tillsammans med manusförfattaren och skådespelarna. Dessutom är jag väldigt involverad i postproduktionen. Men inom vissa andra områden har jag inte alls den där totalkontrollen, utan ser istället till att jag jobbar med människor jag litar på, säger Lone Scherfig. Hon kommer in på sina kollegor som jobbar på motsatt sätt, som kräver att få ha den där totala kontrollen över allt, men att hon inte förstår hur de gör. – Jag gillar livet och jag gillar när verkligheten gör sig påmind, när det inte blir precis som man tänkt sig. Humor är viktigt för mig, det ger en frihet istället för extrem kontroll. Hyllade An Education från 2009 var den första filmen där Lone Scherfig jobbade helt med någon annans manus. Hon beskriver processerna som mycket olika beroende på om hon jobbar med eget manus eller någon annan författares, en insikt som blivit tydligare sedan hon också skrivit manus åt andra regissörer – Andrea Arnolds Red Road och Pernilla Augusts Den allvarsamma leken. – Ibland när jag regisserar en film som jag skrivit själv så längtar jag efter att kunna gå och be manusförfattaren om råd. Men annars är det ofta enklare att jobba med något som jag skrivit själv. Framförallt är det väldigt härligt att se skådespelare göra mina skämt roliga, att se att det funkar, säger hon. På frågan om vad hon själv ser som sin starkaste sida som filmskapare svarar hon att hon tror att det betyder mycket att hon litar på publiken. – Och att jag gör filmer om något jag antingen tycker mycket om eller är oroad över, att jag bryr mig, säger Lone Scherfig.Att hon lämnade Danmark för att göra engelskspråkig film har både blivit en utmaning och en fördel. Självklart är det svårare att regissera på ett språk som inte är ens eget och en större publik gör att det finns mer att leva upp till. Men samtidigt finns en stor fötjänst med att inte vara på hemmaplan menar Scherfig. – Jag tycker om att göra filmer om så­dant som jag inte vet så mycket om, att inte vara hemma i miljön är inspirerande i sig. Det gör att jag kan se saker med nya ögon, säger hon.Men med hennes nästa film, en film som hon beskriver som samma typ av historia som Italienska för nybörjare, kommer hon vara tillbaka på hemmaplan igen. – Det är en dansk-svensk-­kanadensisk produktion som kommer vara fylld av både humor och känslor. Det känns särskilt roligt nu när jag får ett nordiskt pris trots att jag jobbat så mycket i England. Det är fantastiskt att få känna att mitt arbete är uppskattat i den värld jag kommer ifrån. Även om jag gillar att jobba utomlands så är jag mycket glad över att få kunna sova i min egen säng under mitt kommande film­projekt. Malin Haawind

Den ofrivillige boxaren

Regidebuterande Juho Kuosmanens träffande boxnings-­biopic Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv flög direkt från klippbordet till filmfestivalen i Cannes där lättviktaren från Finland tog hem priset i tungviktssektionen Un certain regard.Boxaren Olli Mäki är det närmaste man kommer en finsk motsvarighet till Ingo Johans­son. Under ett par månader på 1960-talet var han det enda man talade om i Finland fram till att han förlorade matchen om världsmästartiteln mot Davey Moore. Själv är regissören Juho Kuosmanen helt ointresserad av boxning. – Den enda anledningen till att jag kände till Olli Mäki är att vi är från samma stad, han är känd som en rolig figur vars karriär fick ett lustigt öde. Jag var egentligen inte så fascinerad av honom som boxare som jag var av honom som person, men ju mer jag började tänka på projektet insåg jag att boxning påminner ganska mycket om filmande. Allt handlar om att samla in en massa pengar, prata om att man är bäst och sen sikta på att vinna på knock-out. Det såg onekligen ut som att filmen gick mot just en sådan boxningsseger, efter det bejublade mottagandet i Cannes hyllades filmen av kritiker världen över, valdes ut till Finlands Oscarbidrag bara för att sållas ut innan den sista gallringen inför nomineringarna. – Ironiskt nog påminner filmens öde ganska mycket om Olli Mäkis. Vi hade enorma förväntningar på oss som vi omöjligt kunde leva upp till när det verkligen gällde, det är väldigt lätt för mig att relatera till den sortens livsöde – men jag har också lätt att se att det kanske egentligen inte är de där förväntningarna allt handlar om. Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv handlar, precis som alla bra boxningsfilmer, inte så mycket om boxning. Berättelsen om Olli Mäki handlar främst om kärleken till hans fru, frihetslängtan och viktproblem. – Jag ville inte glorifiera eller göra boxningen till något spektakulärt, jag ville skildra det som en marginell del i hans liv, en daglig rutin som att äta frukost. Det som fascinerade mig med Olli Mäki var hur han hamnade i en situation han inte ville vara i, hur andra försökte göra honom till en hjälte han absolut inte var. Jag läste Joyce Carol Oates bok ”On Boxing” när vi spelade in filmen, hon skriver mycket om hur hjältemyter skapas och hur det hänger ihop med vår tids maskulinitet. Jag blev ganska fascinerad av det, och det är nog därför filmen påminner mer om filmer som Rocco och hans bröder och Långdistanslöparen än om Rocky. Resultatet är en av årets starkaste debuter och Juho Kuosmanen kan mycket väl bli en av Finlands mest spännande regissörer de närmaste åren. Men en ny boxningsfilm i 60-talsmiljö kan vi bara drömma om. – Om någon frågat mig för ett par år sedan om jag var intresserad av att göra en film om boxning som utspelar sig på 60-talet hade jag bara skakat på huvudet, och nu är det vad jag förknippas med internationellt. Jag har ingen aning om vad jag kommer att göra härnäst, det viktigaste för mig är att behålla min frihet, att aldrig fastna i något fack. Det enda jag är säker på är att min nästa film inte kommer likna något du kan föreställa dig.

Rojdas hårda debut

Rojda Sekersöz regidebut blev omtalad redan på manusstadiet. Hennes Dröm vidare är en hårdkokt coming of age-film och ett politiskt slag mot syokonsulentsverige. Rojda Sekersöz långfilmsdebut Dröm vidare följer Mirja, som tar sina första steg ut i samhället efter ett fängelsestraff. Hon slits mellan ansvaret för sin bloggande lilla-syster och för sin sjuka arbetslösa mamma, och kraven från sina små-kriminella kompisar. De drömmer om att resa iväg tillsammans, att lämna Stockholmsförorten. Men det kommer att bli svårt för Mirja.Titeln är dubbeltydig. Den kan läsas ironiskt, som i ”det kan du ju drömma om”.– Jag har hört en massa berättelser, speciellt från folk i utsatta områden, om syokonsulenter och lärare som har begränsat deras drömmande. Vuxna som, när man har sagt till exempel att man vill bli dansare, svarat: ”Det kan du drömma om, men det är bättre att du tar samhällsinriktning för då finns det mycket fler saker du kan välja efter gymnasiet”. Men titeln är också en ärlig uppmaning att fortsätta drömma. – Det är ju typ det enda som får människor att fortsätta leva. För många är Sekersöz en okänd debutant, men hon började göra film redan som femtonåring, och hade innan dess sysslat med teater och skrivit en hel del. Idag varvar hon filmandet med spoken word, hon är en del i det politiska poesinätverket Revolution Poetry och säger att hon valde filmen av ganska oromantiska skäl, helt enkelt för att kunna nå en större publik. Men en fördel med spoken word är att hon når publiken direkt och får snabb feedback.– Spoken word har nog varit min räddning när det varit så mycket väntan i långfilmsprocessen, att mina berättelser har kunnat ha kontakt med publiken under tiden.Sekersöz menar att allt hon gör är politiskt. Vilka hon väljer att skildra, hur hon väljer att arbeta. – Men jag är inte intresserad av att göra dåliga berättelser som är skitpolitiska. Och jag tänker att är en berättelse bra så är den bra. Manuset till Dröm vidare är ett samarbete mellan Sekersöz och manusförfattaren Johanna Emanuelsson, och filmen är resultatet av fyra års arbete. Berättelsen har förändrats men de fyra tjejerna, Mirja och hennes tre vänner, har varit med från början. Huvudrollen spelas av Evin Ahmad, som Sekersöz arbetat med tidigare. – Jag tycker att hon är en av Sveriges bästa skådespelare. Alltså jag tycker fan det, säger hon och ler. Hon talar om Ahmads närvaro, och om hennes mod. Om förmågan att gå fullt ut, att inte hålla tillbaka, vilket skapar en dynamik som hon saknar i svensk film idag. – Jag tycker att saker och ting har börjat hända nu på senare tid, och det är jättespännande hur svensk film utvecklas. Men det finns nån sorts kyla och nån sorts återhållsamhet som säkert kan vara spännande när det är en bra film, men nu vill jag se nåt mer. Nåt annat. Jag har inget intresse av att förändra filmskapandet i Sverige, men jag skulle vilja uppmuntra folk, även de som ger oss pengarna, att våga vara modiga, att ta fler risker, och att prova saker.Jo Widerberg

Hur Harry blev Schein

Maud Nycander, Jannike Åhlund och Kersti Grunditz Brennans monumentala dokumentär om Harry Schein får världspremiär under Göteborg Film Festival, Citizen Schein är den otroliga historien om den judiska flyktingpojken Harry Schein som blev stenrik intellektuell playboy, grundade Svenska filminstitutet och revolutionerade den svenska filmen. Hur kom det sig att ni gjorde en dokumentär om Harry Schein?– Idén kom från Jannike Åhlund och filmens producent Rebecka Hamberger och när de nämnde idén kände jag direkt att det skulle vara otroligt roligt att jobba med filmen. Jag hade läst hans självbiografi och blev fascinerad av hans öde, hur han kom som ensamkommande flyktingbarn till Sverige och av helt egna krafter tog sig upp till den absoluta toppen, både ekonomiskt, kulturellt och politiskt. Men det jag egentligen ville utforska i filmen var hur han gjorde detta och vad det här gjorde med honom, han blev väldigt rik och skaffade sig enorm makt, men vilket pris betalade han för att nå dit? berättar Maud Nycander.Vad var det som drev Harry Schein?– För att förstå Harry Schein måste man förstå hans bakgrund. Han trixade och såg till att ta chanserna när de dök upp, han lärde sig att göra affärer, utbildade sig till ingenjör och gjorde sig så småningom ekonomiskt oberoende, han uppfattades nog både som väldigt sympatisk och väldigt arrogant, men jag tror att man måste se detta mot hans bakgrund. Harry Scheins pappa var socialdemokrat och även om fadern dog när han var liten, hans mor dödades i förintelsen, hade Harry Schein det politiska engagemanget med sig från början, hans drivkraft var helt enkelt att förändra samhället och jag tror att det var traumat från hans barndom som drev honom framåt. Många känner Harry Schein som filminstitutchefen som spelade tennis med Olof Palme, på vilket sätt skiljer sig bilden ni ger i er dokumentär från den allmänna bilden av Harry Schein?– Vi har letat reda på personer som aldrig tidigare kopplats till Harry Schein, vi har hittat personer han kände i sin barndom, människor i Österrike och släktingar i USA. Människor från en tid som han själv sa sig inte ha ett enda minne från. Jag tror att de här berättelserna, som han själv inte pratade om, förklarar en hel del om hur han blev Harry Schein. När Citizen Schein får premiär är det en av de första svenska filmerna som får premiär efter att filmavtalet, som Harry Schein instiftade, sades upp vid årsskiftet. Är det inte lite ironiskt?– Filmavtalet höll i 50 år, även om det gjorts anpassningar under åren får man väl säga att det är få avtal som håller så länge. Harry Scheins syn på kultur, hans idé om att filmen inte nödvändigtvis måste finansiera sig själv, fick oerhört stor betydelse. Harry Schein var unik på så sätt att han stod på fyra ben, han förstod det politiska, det ekonomiska, det tekniska och det kulturella, hans idéer gjorde att den svenska filmen kom ut i världen, och utan den politik som följt är jag inte säker på att jag kunnat arbeta som jag gör idag. Det är möjligt att man kan se det som ödets ironi att filmen får premiär just när den nya filmpolitiken håller på att ta form, men jag tycker mest att det är lite vackert, säger Maud Nycander.Det finns en annan grej som jag har funderat på i flera år. Varför blev Cutty Sark hans favoritwhisky? Till skillnad från allt annat med Harry Schein var den inte förknippad med status eller kulturellt kapital, den smakar inte särskilt bra och är ju heller inte dyr. – Jag har faktiskt själv undrat över detta. Men jag vet tyvärr inte. Olle Agebro

Big in Pyongyang

Det slovenska konst-industriprojektet Laibach har tänjt på musikaliska och politiska gränser sedan början av 1980-talet. I Morten Traaviks dokumentär Liberation Day får vi följa hur de som första band från väst blir inbjudna att spela i Nordkorea. Vi hade några frågor på det. Ni måste haft fördomar om Nordkorea innan ni reste dit. Vad överraskade er mest med landet?– Även om vi hade fått lite ”inside info” från Morten Traavik och andra som varit i Nordkorea tidigare hade vi ändå med oss alla de vanligt förekommande fördomarna som människor i väst vanligtvis har om landet. När vi anlände var vi överraskade av att det var exakt som vi hade väntat oss, men på något sätt också totalt annorlunda. Nordkorea är mycket mer än vad mediabilden visar och de flesta tabloidbeskrivningar och stereotyper om landet var helt falska. Det är fortfarande ett fattigt och isolerat land med ett förtryckande politiskt system, men positiva förändringar händer varje dag. Människorna är i regel väldigt vänliga och de verkar ha en sällsynt visdom som vi i Europa inte har. Vi såg inget av cynismen, sarkasmen, ironin, vulgariteten och andra ”karaktärsdrag från väst” där, bara äkta ödmjukhet, vänlighet, stolthet och respekt. De älskar att skratta, le och skämta, mycket mer än vad människor i Europa gör nu för tiden. Nordkoreaner är välklädda, på ett simpelt men elegant sätt, barn börjar lära sig engelska vid sju år ålder och vi mötte många som kunde andra språk också. Pyongyang som blev totalt bombat och utraderat av amerikanerna under Koreakriget är numera rent, väl underhållet och färgglatt med imponerande socialistisk och post-modern arkitektur, skulpturer och parker. Det är definitivt en pop art-stad som ser ut att vara designad av Jeff Koons.Vad gillade ni mest och minst med landet?– Det var fantastiskt att gå omkring, se landet och prata med folket, men detta var inte det lättaste eftersom utlänningar inte får röra sig helt fritt. Människor utifrån ses som nödvändiga inkräktare i deras ”paradis”, inkräktare med potential att förgifta deras kultur och uppfattning om livet. Nordkoreanska tjänstemän gör allt som står i deras makt för att hålla utländska gäster borta från gatorna. Det kanske är förståeligt, men det är också frustrerande.Alla var inte glada över att Laibach skulle spela i landet, ni fick problem med att få tag på en del teknisk utrustning och många delar av er show blev censurerad. Var ni någonsin oroliga att spelningen inte skulle bli av alls?– Egentligen inte, det var så mycket som stod på spel så vi visste att spelningen skulle bli av vad som än hände. Att delar av spelningen blev censurerad var något vi var förberedda på. Men i realiteten kan Laibach aldrig bli censurerat…En kritik har varit att ett sådant här projekt kan stärka den nordkoreanska regimens auktoritet. Vad är era tankar om det?– Det är nonsens. I över trettio års tid har vi spelat i många av världens länder, inklusive ex-Jugoslavien, Turkiet, Ryssland och USA, så varför inte även i Nordkorea? Vi har alltid varit ”regimbandet” – ett band för alla regimer. Även före spelningen i Nordkorea har ni setts som kontroversiella. Morten Traavik har beskrivit Laibach som ett missförstått band. Håller ni med?– Ja. Men om man inte missförstår Laibach har man inte förstått Laibach,Vad var målet med äventyret i Nordkorea och uppnådde ni det?– Upplysning av folket och för folket. Vi uppnådde det – på båda håll.Anders CalderonLaibach har här, som i många tidigare sammanhang, valt att uttala sig som ett band.

Dyrast i Nollywood

Nigerias filmindustri fortsätter att ta stora kliv framåt, något som inte minst uppmärksammades i Göteborg Film Festivals fokus på nigeriansk film under 2016. I 76 – en av de mest påkostade filmerna från Nollywood hittills – tas vi tillbaka 40 år i tiden till en politiskt explosiv period i landets historia.2007 prisades den nigerianske regissören Izu Ojukwu för sin film Sitanda på African Movie Academy Awards i hemlandet. Under det decennium som har passerat sedan dess har han på nära håll kunnat följa hur den nationella filmindustrin har utvecklats i en rasande fart med högre budgetar, längre inspelningstid och högre produktionskvalitet.- Tidigare filmades en långfilm i Nigeria på mindre än en vecka och budgeten var väldigt låg. Filmen gick direkt till Video-CD och fanns bara ute på marknaden i två veckor. Nu är allting annorlunda, säger han.Izu Ojukwus nya film 76 är ett ambitiöst projekt som tog tre månader att spela in och hade en historiskt hög budget. Den utspelar sig under en omvälvande tid i Nigerias historia.– 1970-talet var ett avgörande decennium för landet. Det inleddes med att inbördeskriget tog slut och regeringen fick sedan brottas med den icke-avundsvärda uppgiften att ena landet.Det såg ut att kunna lyckas, men händelserna 1976 satte ett bryskt stopp för detta: I en militärkupp mördades general Murtala Muhammed, men kuppmakarna lyckades inte fullfölja maktövertagandet och dess ledare, överstelöjtnant Dimka, avrättades.– Händelserna hade egentligen alla ingredienser för att leda till ett fullödigt religiöst krig, den bräckliga freden var verkligen i fara, säger Izu Ojukwu.I centrum för filmen finns Dewa, som anklagas för att vara inblandad i mordet av Murtala Muhammed, och Dewas fru Suzi. Filmen får en extra dimension av att de kommer från olika etniska grupper, något Suzis familj inte är förtjust i.Izu Ojukwu var bara tre år gammal när händelserna som filmen är baserad på ägde rum.– Jag kan inte säga att det hade någon påverkan på mig då, men militärens ständiga inblandning i landets styre under de år som följde fräschade upp mitt minne och som alla andra nigerianer växte jag upp med ett enormt hat mot armén.Eftersom militären inte längre har makten kan nigerianska filmare nu åtnjuta en annan form av yttrandefrihet, menar Ojukwu. Men det finns fortfarande saker det inte går att göra film om.– Nigerianska filmare undviker ämnen som riskerar att väcka stambaserat eller religiöst våld. Vi lever fortfarande i ett bräckligt samhälle.Anders Calderon

Ett Amerika speglat i nitratfilm

Bill Morrison blev efter sin omtalade Decasia förbehållslöst hyllad i avantgarde-kretsar. Nu är den unika filmaren tillbaka med en minst lika fascinerande dokumentär. Tobias Rydén Sjöstrand fick chans att prata med regissören om nitratrullar, glasplåtar och filmexplosioner.”Film was born of an explosive” lyder en textskylt i början av Bill Morrisons Dawson City: Frozen Time. I filmens begynnelse tillverkades filmremsorna av nitrat, ett brandfarligt material som kunde antända vid bara 45 graders värme och brann till och med under vatten. Grundmaterialet upptäcktes för första gången 1846 genom att blanda bomull med salpetersyra och svavelsyra och blev snart standard som sprängämne till stridsspetsar. När Eastman Kodak 1889 la till kamfer i den kemiska sammansättningen kunde de göra en flexibel plast av ämnet. Nitrat var materialet till i stort sett all råfilm ändra fram till 1949. När det ersattes av den betydligt mer harmlösa ”säkerhetsfilmen” av acetat så hade många biografer brunnit ner och många människor omkommit i olyckorna. Man uppskattar att 80% av alla stumfilmer är förlorade. Många av dem förstördes i bränder, andra gömdes eller grävdes ner under marken i brist på säkra arkiveringsmöjligheter. Än idag sker upptäckter av gamla rullar med nitratfilm som kan vara allt ifrån saknade akter från gamla kända stumfilmer till newsreels och privata hemmafilmer. Ett av de största fynden gjordes 1978 i Dawson City i Kanada. När man rev en stor idrottshall hittade man under hockeyrinken en stor samling filmer som fraktats till Dawson City under tidigt 1900-tal och som legat i glömskans skimmer i över 50 år. I Dawson City: Frozen Time får vi se en del av det materialet i sitt nuvarande skick – efter alla år har filmerna naggats och fuktskadats under marken. "Under slutet av 80-talet eller början av 90-talet så hörde jag talas om the Dawson City Film Find, och tyckte hela tiden att det var ett utmärkt uppslag till en film”, berättar filmens regissör Bill Morrison. ”Men det var först när jag träffade Paul Gordon, som arbetar som konservator på Library and Archives Canada (LAC) i Ottawa, som jag började tänka seriöst på att göra den." ”En av de många sakerna som förvånade mig under arbetet var att ingen hade skrivit en bok eller gjort en film om fyndet tidigare”, fortsätter Morrison. ”Det var nästan som att historien om dess upptäckt var så stor i sig att samlingen förblev ouppmärksammad”. Han har arbetat i snart 30 år som filmskapare och gjort sig känd för att i kombinationen av arkivmaterial och nyskriven musik skapa medryckande filmiska symfonier. Han har varit representerad på biografer, teatrar, konstgallerier, museer och konserthus världen över och samarbetat med kompositörer som Philip Glass, Steve Reich, Henryk Górecki, Michael Gordon och denna gång det unga musikundret Alex Somers, känd bland annat för att ha producerat musik åt det isländska bandet Sigur Rós. Morrisons mest omtalade film Decasia från 2002 använde även den av förmultnade nitratfilmer. Filmen hyllades bland annat av avantgarde-filmaren Kenneth Anger och dokumentärfilmaren Errol Morris som menade att Morrison skapat en ny sorts dokumentärfilm, ”a documentary documenting the decay of itself.” Men Dawson City vilar på berättelser kring så mycket mer än bara upptäckta filmrullar. I filmen skildras ett nybyggarnas Amerika i industrialismens tidevarv före, under och efter guldrushen i Klondike. Under lång tid var området där Klondike River strömmar in i Yukon River känt som Tr’ochëk, ett populärt fiskeläger för de infödda Hän-talande folken. När en malmletare upptäckte guld på området 1896 immigrerade snart tusentals guldgrävare dit. De nyanlända grundade Dawson City som mellan 1896 och 1898 hade uppåt 40 000 invånare. Efter att den allmänna guldfebern avtagit så minskade antalet invånare och endast 8000 stannade efter sekelskiftet.I Dawson City: Frozen Time berättas invånarnas livsöden genom högupplösta fotografier med korta texter. Det är redovisande och osentimentalt, enkelt men effektivt. Det är som att gå igenom ett gigantiskt fotoalbum med människor man aldrig känt men som stannar kvar hos en långt efter att man stängt igen pärmen. ”Mängden av material vi hittade var förbluffande”, säger Morrison som själv står för det omfattande redigeringsarbetet. Många av bilderna är tagna av svenskamerikanen Eric Hegg vars fotografier är de mest reproducerade från guldrushen i Klondike. Även dessa fotografier var en stor upptäckt i Dawson City: Myten berättade om en kvinna som hittade hans glasplåtsnegativ i sitt hem och gav dem till sin arbetschef i utbyte mot rena glasskivor som hon kunde bygga ett växthus av. ”Den historien hade cirkulerat i åratal men var höljd i mystiskt skimmer och berättat anekdotartat. Ingen visste vem kvinnan, hennes man eller hennes chef var, eller hade en bild på huset där glasplåtarna upptäcktes”, berättar Morrison som dock snart skulle lösa gåtan. ”Jag frågade fotografen och historikern Kathy Jones-Gates, som medverkar i filmen, om hon kände till någon som kunde bekräfta den där historien. Den första som Kathy ringde var Irene Crayford, och hon visade sig vara kvinnan som hittade glasplåtarna i sitt hem! Det var ganska häpnadsväckande med tanke på att det hände för snart 70 år sedan.”Morrisons film uppmärksammades i den nordamerikanska sportvärlden redan innan den färdigställdes, på grund av det rörliga material från 1919 års World Series i baseboll som fanns med i den upphittade samlingen. Händelsen var kontroversiell med tanke på att Chicago White Sox fick betalt för att förlora mot Cincinnati Reds, en skandal som i sin tur ledde till en långdragen rättegångstvist. Värdefullt material naturligtvis, men för Morrisons del var det mycket som glimmade som guld när han botaniserade i samlingen: ”Där fanns en massa fantastiska nyhetsinslag, några som i sin tur stödde andra och gjorde det möjligt för mig att berätta en historia genom flera olika filmklipp. Till exempel upptäckten av materialet där den politiske agitatorn Alexander Berkman pratar framför en stor samling arbetare i Union Square 1914. Det kunde länkas till en annan bild av honom i en annan journalfilm där han blir deporterad 1919, vilket var fantastiskt. Och så materialet från fabriksbranden i Solax Studios – det var begravt under en biograf som brann ner på grund av nitratfilm – ett fascinerande sammanträffande!”. Ja, filmbränderna var otaliga under första hälften av 1900-talet, så även i Dawson City. De duggar tätt inpå varandra i filmens kronologi. De flesta har man nitratet att skylla på. När jag frågar Morrison om vad hans film kan berätta om ett Amerika idag, ett segregerat land där självaste karikatyren av den amerikanska drömmen nu blivit president, så märks det varför han fastnade för historien från början. ”Berättelsen är en fantastisk metafor för Amerika och för 1900-talets kapitalism i stort”, säger Morrison. ”Här finns gränsområdet och den förblindade plundringen av ett land och ett folk på grund av dess resurser. Här finns stora företag som flyttar in och dödar det som finns kvar av byns lokala ekonomi. Samtidigt kommer filmen och erbjuder en verklighetsflykt. Ändå är filmerna själva bokstavligen gjorda av samma krigsmaterial som erövrat andra länder och hushåll. Och eftersom nitratfilm var billigare att tillverka och mer hållbart än säkerhetsfilm, det vill säga kunde generera mer pengar på distributionsmarknaden, så förblev det det material som film fastnade på. Ett farligt sprängämne som plågade staden, och resten av världen, i åratal.” På ett sätt är Dawson City: Frozen Time länken mellan Charles Chaplins Guldfeber och Paul Thomas Andersons There Will Be Blood. ”Kapitalismens våld finns i filmens DNA”, menar Morrison. ”Och det är det som utgör kärnan som knyter ihop alla historier i Dawson City: Frozen Time”.Mottagandet av filmen har varit mycket positivt. New York Times filmkritiker A.O. Scott plockade fram den som en av de bästa han såg under New York Film Festival och L.A. Times Kenneth Turan kallade den för ”a complete astonishment from beginning to end”. ”Jag tycker själv historien är ganska mirakulös så jag hoppas den ger publiken en känsla av förundran”, säger Morrison som inte ligger på latsidan efter framgångarna med filmen. Nu i vinter är han aktuell med en ny film om elektricitet med musik av Bill Frisell som kommer att ingå i utställningen Electricity: The spark of life på Wellcome Collection i London, samtidigt som han gör videoprojektioner till John Adams opera Nixon in China för Los Angeles Philharmonic.Tobias Rydén Sjöstrand

En relations ödemarker

Rift, årets avslutningsfilm på Göteborg Film Festival, är ett skräckladdat psykologiskt drama som utspelar sig i kölvattnet av ett kraschat förhållande. Erlingur Óttar Thoroddsen vill med sin andra långfilm fördjupa representationen av HBTQ–rollfigurer i isländsk film.Vad skulle du säga att Rift handlar om?– Den handlar om hur ett förhållande kan omvärderas efter att det har tagit slut och om hur två personer kan ha helt olika bilder av vad som egentligen hände. Jag ville undersöka den där märkliga känslan då man vet att något är fel, även om allt ser bra ut på ytan, och där man inte vet om denna känsla är sprungen ur osäkerhet eller om det är något man ska lyssna till. Jag tror att alla som är i en relation går igenom en period där man undrar ”är detta rätt person för mig?”. Du kanske tror att svaret är nej, men vad händer när du senare börjar tveka? Även om dessa frågor är ganska universella ville jag göra en film där det är homosexuella rollfigurer som ställer dessa frågor. Jag tror att homosexuella män tar sig an relationer på ett lite annorlunda sätt jämfört med andra och det är det jag har försökt fånga i filmen. Eftersom förhållanden kan vara rätt skrämmande har jag även fört in en del mystik och psykologisk skräck i filmen, säger Erlingur Óttar Thoroddsen.Vad fick dig att efter några engelskspråkiga filmer återvända till Island och göra film på isländska?– Jag hade alltid trott att min första långfilm skulle vara på isländska, men det föll sig så att jag gjorde min första långfilm i Upstate New York. Eftersom det kommer relativt få filmer från Island varje år finns det en fara att det ges en snäv bild av Island och människorna som bor där. Isländska filmskapare har gjort fantastiskt intressanta saker de senaste åren, men jag känner samtidigt att det har funnits en viss likriktning när det gäller historierna och rollfigurerna. Det finns många intressanta röster på Island som av olika anledningar inte är representerade i isländsk film och som en homosexuell filmskapare var det viktigt för mig att min första isländska film handlade om ett ämne som låg mig nära. Det är den större, mer politiska anledningen till att jag gjorde filmen på Island. På ett mer personligt plan ville jag helt enkelt göra en film i hemlandet. Island är en sådan unik plats att det hade känts konstigt för mig att kalla mig en isländsk filmskapare utan att ha gjort någon film där.Hur är representationen av HBTQ-rollfigurer i isländsk film?– Det kunde definitivt se bättre ut. På ett globalt plan har Island legat i framkant under decennier när det gäller HBTQ-rättigheter och jag tror att de flesta islänningar anser sig vara väldigt öppna och accepterande. Men samtidigt har HBTQ-röster varit rejält frånvarande i isländsk film och tv. Man kan räkna de filmer som på ett seriöst sätt har porträtterat HBTQ-rollfigurer på ena handens fingrar. Jag var väl medveten om detta innan jag skrev Rift. Jag ville göra en historia om två homosexuella män som varken handlade om att kämpa mot fördomar eller hade ett klassiskt ”komma ut”-narrativ, utan som specifikt handlade om deras förhållande och följderna av det. Jag har aldrig sett det i en isländsk film tidigare.Din första långfilm var skräckfilmen Child Eater. Vilka av alla isländska mytologiska väsen skulle passa bäst i en skräckfilm? Och du får inte välja ett som äter barn…– Det finns så många skrämmande isländska folksagor att det är konstigt att vi inte använt oss mer av dessa. Min favorit är historierna om ”det gömda folket”. De bor inne i bergen och tar ibland kontakt med människor om de behöver något eller är i fara. De är oftast vänliga och hjälpfulla, men om du blir ovän med dem kan de vara fruktansvärt grymma. De är en så stor del av isländsk kultur att man har låtit vissa vägar gå runt stora stenar som sägs vara hem åt det gömda folket, eftersom en flytt av stenen skulle riskera att det läggs en förbannelse på vägen. Jag har faktiskt jobbat på ett projekt som handlar om det gömda folket, så det kanske finns möjlighet att se dem på film snart!Anders Calderon

"Massakern har förändrat filmen för alltid"

Vid premiären för The Dark Knight Rises klev en beväpnad man in på en biograf i Aurora, ­Colorado, och sköt 93 biobesökare. Independent­regissören Tim Suttons film tar vid efter ­Gus van Sants Elephant.Tim Sutton är känd för festivalpubliken sedan indiedebuten Pavilion, hans filmer rör sig ofta i ett independentlandskap präglat av amatörskådespelare och löst sammansatta manus. Dark Night rör på sätt och vis hans regissörskap i en ny riktning när han låter sin fiktion blandas upp med dokumentära drag. – Fröet till Dark Night var visserligen Aurora-massakern, precis som alla andra blev jag skräckslagen av händelsen, men kort därpå började jag också tänka vidare. Jag hörde historien om hur mannen, när han klev in i salongen med skottsäker väst och började kasta rökgranater, möttes av applåder från publiken. De uppfattade honom som en del av premiärevenemanget. Massakern är hemsk i sig, men händelsen framstår också som något förvridet amerikanskt performanceverk, som en spegling av vår tid, förklarar Tim Sutton. Vid tiden för massakern arbetade Tim Sutton med sin andra långfilm Memphis, och trots att tiden gick kunde han inte släppa tanken på biografmassakern och på vad den berättade om vår tids Amerika. – För mig har biografen alltid varit en trygg plats, ett tryggt rum för drömmare där fantasier går i uppfyllelse. I samma ögonblick som Aurora-gärningsmannen klev in i biografen förvandlades det från en plats där man kan fängslas av film till en plats där man kan vara fångad. Jag är inte rädd varje gång jag går på bio, men händelsen har förändrat hur jag ser på film för alltid. Jag var tvungen att göra en film om det. Resultatet är Dark Night, en film om ett skottdrama på en biograf, men framförallt en film om den sortens samhälle där mördare skjuter ihjäl oskyldiga. Filmen utspelar sig under dagen innan massakern på biografen. Ett gäng ungdomar driver runt i staden, alla bär de drag av ­Aurora-mördaren och även om ingen av dem verkar ha någon orsak, kommer någon att gå in i biosalongen beväpnad. Själva skottdådet visas aldrig i filmen, och det är heller inte det som filmen egentligen handlar om. – Jag är ingen expert på USA:s vapenregler, jag är ingen sociolog och jag har egentligen ingen aning om varför en ­män­ni­ska väljer att mörda andra. Den här filmen söker inte svar på vad vår tillgång till vapen gör med oss, eller hur vår tids besatthet av glorifierande våldskultur på våra tv-apparater och våra mobilskärmar på­verkat vår kultur. Däremot är det en dokumentation av människor som lever i den här märkliga tidsåldern, en berättelse om den ändlösa spiral av våld vi befinner oss i. I den meningen ville jag ta vid och fortsätta den filmiska dialogen efter Gus van Sants Elephant, för jag tror att det har hänt något avgörande, precis som efter Columbine blir vi lika förskräckta varje gång vi hör om en sådan här massaker. Men jag tror ärligt talat inte att någon blir förvånad längre. Det är så här vårt samhälle ser ut idag. Olle Agebro

Krossade filmdrömmar

I The Graduation vår vi följa med bakom kulisserna till den hårda, stundtals brutala gallringen av ansökande till den prestigefyllda filmskolan La Fémis i Paris där några lyckas passera nålsögat, men de allra flesta får se sina drömmar krossade.Varför är det så viktigt för många aspirerande filmskapare att komma in på just La Fémis?– Den har rykte om sig att vara en väldigt bra skola och eftersom den är i statlig regi är utbildningen gratis. Det är också en bra möjlighet att träffa andra unga filmentusiaster som delar samma passion. Att det är svårt att komma in gör att studenterna blir del av en utvald skara och de kontakter som knyts på skolan kan bära långt. La Fémis ger många löften om en bättre framtid i en tid med hög arbetslöshet, säger regissören Claire Simon.Vad har skolan för rykte bland fransmännen i allmänhet?– Vissa avskyr den medan andra ser den som ett filmiskt tempel.Det finns en scen där jurymedlemmarna diskuterar om en talangfull ung filmskapare ska gå vidare, där det enda som talar emot honom är att han antagligen inte kommer att ”passa in”. Är det svårt för någon som inte följer mallen att komma in på La Fémis?– Det är alltid svårt att inte passa in. Man kan bli förbannad över det eller känna stolthet över det. Man kan också försöka förändra sitt tankesätt för att komma in.Är inte det en dålig sak med tanke på mångfalden inom fransk film?– Jo, och det är något som La Femis jobbar med. Stora erkända skolor har alltid en typisk student och det är möjligt att mångfalden är extra dålig inom de högre studierna i Frankrike.Några av jurymedlemmarna skrattar åt de ansökande bakom deras ryggar och förlöjligar deras filmidéer. Varför tror du att de beter sig så?– Jag tror inte att de menar illa egentligen. Och för varje negativt omdöme om en ansökande finns det alltid någon som tycker tvärtom. De försöker bara sköta sitt jobb som jurymedlemmar. Urvalet sker genom en diskussion och beslutet sker kollektivt. Jag tror också att de skämtar eftersom de inte är säkra på vilken rätt de egentligen har att döma de unga kandidaterna.Anders Calderon

Battle of the kulturmän

Danska filmen The Man, som är nominerad i kategorin Dragon Award Best Nordic Film, handlar om en erkänd konstnär som plötsligt får en inneboende i form av sin dittills okände son Casper. Även sonen är konstnär och en underhållande och existentiell maktkamp tar vid.The Man, som hade nordisk premiär på Draken under torsdagen, är en av åtta filmer på Göteborg Film Festival som har chans att vinna en miljon kronor på Dragon Award-galan. Det humoristiska far-son-dramat är regisserat av Charlotte Sieling som tidigare gjort filmer som Above the Street Below the Water (2009), Feature (2004) och kortfilmen 45 cm (2007). Den äldre av de två kulturmännen i The Man spelas av Sören Malling, känd från bland annat tv-serierna Brottet och Borgen.– Filmen är som ett Strindbergskt kammarspel. Simon Brahe är en väldigt stor konstnär och känner sig verkligen som en kung. Då knackar plötsligt hans son Casper på dörren. Ett av filmens tema är man nästan aldrig kan fly från sitt förflutna, även om man tror att man kan det, säger Sören Malling.Casper, eller The Ghost som han också kallas, spelas av norske Jakob Oftebro som tidigare bland annat varit med i filmen Kon-Tiki och tv-serien Lilyhammer.– Casper vill hemskt gärna förenas med sin far. Det kommer också en twist i filmen, men vad det är kan jag förstås inte berätta, säger han.Båda huvudrollsinnehavarna tror att relationen mellan en far och en son är av en speciell art. Sören Malling har själv två döttrar och en son.– För egen del ser jag stor skillnad mellan far-son-relationen och far-dotter-relationen. Kärleken är precis lika stor, men konflikterna ser annorlunda ut. Med sonen är det mer högljutt, mer bråk, med flickorna är det mer snack, säger han.Jakob Oftebro tror att det är likheten som kan skapa friktion.– En far och en son, på samma sätt som mor och dotter, speglar sig i varandra. Då kan det vara upplagt för konflikter, säger han.Anders Calderon