Big in Pyongyang

Det slovenska konst-industriprojektet Laibach har tänjt på musikaliska och politiska gränser sedan början av 1980-talet. I Morten Traaviks dokumentär Liberation Day får vi följa hur de som första band från väst blir inbjudna att spela i Nordkorea. Vi hade några frågor på det.

Ni måste haft fördomar om Nordkorea innan ni reste dit. Vad överraskade er mest med landet?
– Även om vi hade fått lite ”inside info” från Morten Traavik och andra som varit i Nordkorea tidigare hade vi ändå med oss alla de vanligt förekommande fördomarna som människor i väst vanligtvis har om landet. När vi anlände var vi överraskade av att det var exakt som vi hade väntat oss, men på något sätt också totalt annorlunda. Nordkorea är mycket mer än vad mediabilden visar och de flesta tabloidbeskrivningar och stereotyper om landet var helt falska. Det är fortfarande ett fattigt och isolerat land med ett förtryckande politiskt system, men positiva förändringar händer varje dag. Människorna är i regel väldigt vänliga och de verkar ha en sällsynt visdom som vi i Europa inte har. Vi såg inget av cynismen, sarkasmen, ironin, vulgariteten och andra ”karaktärsdrag från väst” där, bara äkta ödmjukhet, vänlighet, stolthet och respekt. De älskar att skratta, le och skämta, mycket mer än vad människor i Europa gör nu för tiden. Nordkoreaner är välklädda, på ett simpelt men elegant sätt, barn börjar lära sig engelska vid sju år ålder och vi mötte många som kunde andra språk också. Pyongyang som blev totalt bombat och utraderat av amerikanerna under Koreakriget är numera rent, väl underhållet och färgglatt med imponerande socialistisk och post-modern arkitektur, skulpturer och parker. Det är definitivt en pop art-stad som ser ut att vara designad av Jeff Koons.

Vad gillade ni mest och minst med landet?
– Det var fantastiskt att gå omkring, se landet och prata med folket, men detta var inte det lättaste eftersom utlänningar inte får röra sig helt fritt. Människor utifrån ses som nödvändiga inkräktare i deras ”paradis”, inkräktare med potential att förgifta deras kultur och uppfattning om livet. Nordkoreanska tjänstemän gör allt som står i deras makt för att hålla utländska gäster borta från gatorna. Det kanske är förståeligt, men det är också frustrerande.

Alla var inte glada över att Laibach skulle spela i landet, ni fick problem med att få tag på en del teknisk utrustning och många delar av er show blev censurerad. Var ni någonsin oroliga att spelningen inte skulle bli av alls?
– Egentligen inte, det var så mycket som stod på spel så vi visste att spelningen skulle bli av vad som än hände. Att delar av spelningen blev censurerad var något vi var förberedda på. Men i realiteten kan Laibach aldrig bli censurerat…

En kritik har varit att ett sådant här projekt kan stärka den nordkoreanska regimens auktoritet. Vad är era tankar om det?
– Det är nonsens. I över trettio års tid har vi spelat i många av världens länder, inklusive ex-Jugoslavien, Turkiet, Ryssland och USA, så varför inte även i Nordkorea? Vi har alltid varit ”regimbandet” – ett band för alla regimer.

Även före spelningen i Nordkorea har ni setts som kontroversiella. Morten Traavik har beskrivit Laibach som ett missförstått band. Håller ni med?
– Ja. Men om man inte missförstår Laibach har man inte förstått Laibach,

Vad var målet med äventyret i Nordkorea och uppnådde ni det?
– Upplysning av folket och för folket. Vi uppnådde det – på båda håll.

Anders Calderon

Laibach har här, som i många tidigare sammanhang, valt att uttala sig som ett band.

RELATERADE FILMER