Den ofrivillige boxaren

Regidebuterande Juho Kuosmanens träffande boxnings-­biopic Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv flög direkt från klippbordet till filmfestivalen i Cannes där lättviktaren från Finland tog hem priset i tungviktssektionen Un certain regard.

Boxaren Olli Mäki är det närmaste man kommer en finsk motsvarighet till Ingo Johans­son. Under ett par månader på 1960-talet var han det enda man talade om i Finland fram till att han förlorade matchen om världsmästartiteln mot Davey Moore. Själv är regissören Juho Kuosmanen helt ointresserad av boxning.
– Den enda anledningen till att jag kände till Olli Mäki är att vi är från samma stad, han är känd som en rolig figur vars karriär fick ett lustigt öde. Jag var egentligen inte så fascinerad av honom som boxare som jag var av honom som person, men ju mer jag började tänka på projektet insåg jag att boxning påminner ganska mycket om filmande. Allt handlar om att samla in en massa pengar, prata om att man är bäst och sen sikta på att vinna på knock-out.

Det såg onekligen ut som att filmen gick mot just en sådan boxningsseger, efter det bejublade mottagandet i Cannes hyllades filmen av kritiker världen över, valdes ut till Finlands Oscarbidrag bara för att sållas ut innan den sista gallringen inför nomineringarna.
– Ironiskt nog påminner filmens öde ganska mycket om Olli Mäkis. Vi hade enorma förväntningar på oss som vi omöjligt kunde leva upp till när det verkligen gällde, det är väldigt lätt för mig att relatera till den sortens livsöde – men jag har också lätt att se att det kanske egentligen inte är de där förväntningarna allt handlar om.

Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv handlar, precis som alla bra boxningsfilmer, inte så mycket om boxning. Berättelsen om Olli Mäki handlar främst om kärleken till hans fru, frihetslängtan och viktproblem.
– Jag ville inte glorifiera eller göra boxningen till något spektakulärt, jag ville skildra det som en marginell del i hans liv, en daglig rutin som att äta frukost. Det som fascinerade mig med Olli Mäki var hur han hamnade i en situation han inte ville vara i, hur andra försökte göra honom till en hjälte han absolut inte var. Jag läste Joyce Carol Oates bok ”On Boxing” när vi spelade in filmen, hon skriver mycket om hur hjältemyter skapas och hur det hänger ihop med vår tids maskulinitet. Jag blev ganska fascinerad av det, och det är nog därför filmen påminner mer om filmer som Rocco och hans bröder och Långdistanslöparen än om Rocky.

Resultatet är en av årets starkaste debuter och Juho Kuosmanen kan mycket väl bli en av Finlands mest spännande regissörer de närmaste åren. Men en ny boxningsfilm i 60-talsmiljö kan vi bara drömma om.
– Om någon frågat mig för ett par år sedan om jag var intresserad av att göra en film om boxning som utspelar sig på 60-talet hade jag bara skakat på huvudet, och nu är det vad jag förknippas med internationellt. Jag har ingen aning om vad jag kommer att göra härnäst, det viktigaste för mig är att behålla min frihet, att aldrig fastna i något fack. Det enda jag är säker på är att min nästa film inte kommer likna något du kan föreställa dig.

RELATERADE FILMER