Ett Amerika speglat i nitratfilm

Bill Morrison blev efter sin omtalade Decasia förbehållslöst hyllad i avantgarde-kretsar. Nu är den unika filmaren tillbaka med en minst lika fascinerande dokumentär. Tobias Rydén Sjöstrand fick chans att prata med regissören om nitratrullar, glasplåtar och filmexplosioner.

”Film was born of an explosive” lyder en textskylt i början av Bill Morrisons Dawson City: Frozen Time. I filmens begynnelse tillverkades filmremsorna av nitrat, ett brandfarligt material som kunde antända vid bara 45 graders värme och brann till och med under vatten. Grundmaterialet upptäcktes för första gången 1846 genom att blanda bomull med salpetersyra och svavelsyra och blev snart standard som sprängämne till stridsspetsar. När Eastman Kodak 1889 la till kamfer i den kemiska sammansättningen kunde de göra en flexibel plast av ämnet. Nitrat var materialet till i stort sett all råfilm ändra fram till 1949. När det ersattes av den betydligt mer harmlösa ”säkerhetsfilmen” av acetat så hade många biografer brunnit ner och många människor omkommit i olyckorna. Man uppskattar att 80% av alla stumfilmer är förlorade. Många av dem förstördes i bränder, andra gömdes eller grävdes ner under marken i brist på säkra arkiveringsmöjligheter.

Än idag sker upptäckter av gamla rullar med nitratfilm som kan vara allt ifrån saknade akter från gamla kända stumfilmer till newsreels och privata hemmafilmer. Ett av de största fynden gjordes 1978 i Dawson City i Kanada. När man rev en stor idrottshall hittade man under hockeyrinken en stor samling filmer som fraktats till Dawson City under tidigt 1900-tal och som legat i glömskans skimmer i över 50 år. I Dawson City: Frozen Time får vi se en del av det materialet i sitt nuvarande skick – efter alla år har filmerna naggats och fuktskadats under marken.
"Under slutet av 80-talet eller början av 90-talet så hörde jag talas om the Dawson City Film Find, och tyckte hela tiden att det var ett utmärkt uppslag till en film”, berättar filmens regissör Bill Morrison. ”Men det var först när jag träffade Paul Gordon, som arbetar som konservator på Library and Archives Canada (LAC) i Ottawa, som jag började tänka seriöst på att göra den."

”En av de många sakerna som förvånade mig under arbetet var att ingen hade skrivit en bok eller gjort en film om fyndet tidigare”, fortsätter Morrison. ”Det var nästan som att historien om dess upptäckt var så stor i sig att samlingen förblev ouppmärksammad”. Han har arbetat i snart 30 år som filmskapare och gjort sig känd för att i kombinationen av arkivmaterial och nyskriven musik skapa medryckande filmiska symfonier. Han har varit representerad på biografer, teatrar, konstgallerier, museer och konserthus världen över och samarbetat med kompositörer som Philip Glass, Steve Reich, Henryk Górecki, Michael Gordon och denna gång det unga musikundret Alex Somers, känd bland annat för att ha producerat musik åt det isländska bandet Sigur Rós.

Morrisons mest omtalade film Decasia från 2002 använde även den av förmultnade nitratfilmer. Filmen hyllades bland annat av avantgarde-filmaren Kenneth Anger och dokumentärfilmaren Errol Morris som menade att Morrison skapat en ny sorts dokumentärfilm, ”a documentary documenting the decay of itself.”

Men Dawson City vilar på berättelser kring så mycket mer än bara upptäckta filmrullar. I filmen skildras ett nybyggarnas Amerika i industrialismens tidevarv före, under och efter guldrushen i Klondike. Under lång tid var området där Klondike River strömmar in i Yukon River känt som Tr’ochëk, ett populärt fiskeläger för de infödda Hän-talande folken. När en malmletare upptäckte guld på området 1896 immigrerade snart tusentals guldgrävare dit. De nyanlända grundade Dawson City som mellan 1896 och 1898 hade uppåt 40 000 invånare. Efter att den allmänna guldfebern avtagit så minskade antalet invånare och endast 8000 stannade efter sekelskiftet.

I Dawson City: Frozen Time berättas invånarnas livsöden genom högupplösta fotografier med korta texter. Det är redovisande och osentimentalt, enkelt men effektivt. Det är som att gå igenom ett gigantiskt fotoalbum med människor man aldrig känt men som stannar kvar hos en långt efter att man stängt igen pärmen. ”Mängden av material vi hittade var förbluffande”, säger Morrison som själv står för det omfattande redigeringsarbetet. Många av bilderna är tagna av svenskamerikanen Eric Hegg vars fotografier är de mest reproducerade från guldrushen i Klondike. Även dessa fotografier var en stor upptäckt i Dawson City: Myten berättade om en kvinna som hittade hans glasplåtsnegativ i sitt hem och gav dem till sin arbetschef i utbyte mot rena glasskivor som hon kunde bygga ett växthus av. ”Den historien hade cirkulerat i åratal men var höljd i mystiskt skimmer och berättat anekdotartat. Ingen visste vem kvinnan, hennes man eller hennes chef var, eller hade en bild på huset där glasplåtarna upptäcktes”, berättar Morrison som dock snart skulle lösa gåtan. ”Jag frågade fotografen och historikern Kathy Jones-Gates, som medverkar i filmen, om hon kände till någon som kunde bekräfta den där historien. Den första som Kathy ringde var Irene Crayford, och hon visade sig vara kvinnan som hittade glasplåtarna i sitt hem! Det var ganska häpnadsväckande med tanke på att det hände för snart 70 år sedan.”

Morrisons film uppmärksammades i den nordamerikanska sportvärlden redan innan den färdigställdes, på grund av det rörliga material från 1919 års World Series i baseboll som fanns med i den upphittade samlingen. Händelsen var kontroversiell med tanke på att Chicago White Sox fick betalt för att förlora mot Cincinnati Reds, en skandal som i sin tur ledde till en långdragen rättegångstvist. Värdefullt material naturligtvis, men för Morrisons del var det mycket som glimmade som guld när han botaniserade i samlingen: ”Där fanns en massa fantastiska nyhetsinslag, några som i sin tur stödde andra och gjorde det möjligt för mig att berätta en historia genom flera olika filmklipp. Till exempel upptäckten av materialet där den politiske agitatorn Alexander Berkman pratar framför en stor samling arbetare i Union Square 1914. Det kunde länkas till en annan bild av honom i en annan journalfilm där han blir deporterad 1919, vilket var fantastiskt. Och så materialet från fabriksbranden i Solax Studios – det var begravt under en biograf som brann ner på grund av nitratfilm – ett fascinerande sammanträffande!”.

Ja, filmbränderna var otaliga under första hälften av 1900-talet, så även i Dawson City. De duggar tätt inpå varandra i filmens kronologi. De flesta har man nitratet att skylla på. När jag frågar Morrison om vad hans film kan berätta om ett Amerika idag, ett segregerat land där självaste karikatyren av den amerikanska drömmen nu blivit president, så märks det varför han fastnade för historien från början. ”Berättelsen är en fantastisk metafor för Amerika och för 1900-talets kapitalism i stort”, säger Morrison. ”Här finns gränsområdet och den förblindade plundringen av ett land och ett folk på grund av dess resurser. Här finns stora företag som flyttar in och dödar det som finns kvar av byns lokala ekonomi. Samtidigt kommer filmen och erbjuder en verklighetsflykt. Ändå är filmerna själva bokstavligen gjorda av samma krigsmaterial som erövrat andra länder och hushåll. Och eftersom nitratfilm var billigare att tillverka och mer hållbart än säkerhetsfilm, det vill säga kunde generera mer pengar på distributionsmarknaden, så förblev det det material som film fastnade på. Ett farligt sprängämne som plågade staden, och resten av världen, i åratal.” På ett sätt är Dawson City: Frozen Time länken mellan Charles Chaplins Guldfeber och Paul Thomas Andersons There Will Be Blood. ”Kapitalismens våld finns i filmens DNA”, menar Morrison. ”Och det är det som utgör kärnan som knyter ihop alla historier i Dawson City: Frozen Time”.

Mottagandet av filmen har varit mycket positivt. New York Times filmkritiker A.O. Scott plockade fram den som en av de bästa han såg under New York Film Festival och L.A. Times Kenneth Turan kallade den för ”a complete astonishment from beginning to end”. ”Jag tycker själv historien är ganska mirakulös så jag hoppas den ger publiken en känsla av förundran”, säger Morrison som inte ligger på latsidan efter framgångarna med filmen. Nu i vinter är han aktuell med en ny film om elektricitet med musik av Bill Frisell som kommer att ingå i utställningen Electricity: The spark of life på Wellcome Collection i London, samtidigt som han gör videoprojektioner till John Adams opera Nixon in China för Los Angeles Philharmonic.

Tobias Rydén Sjöstrand

RELATERADE FILMER