"Jag visste att den här filmen skulle bli den svåraste"

Amanda Kernells långfilmsdebut Sameblod har lyfts fram som den första samiska storfilmen för den här ­generationen. Men Amanda Kernell vill inte låta sig begränsas av etiketten – Sameblod är mer än ett ­frontnamn för den samiska filmen.

Amanda Kernell har gjort filmer om flyktingkris, kärleksproblem, vräkta föräldrar och tonårsgraviditeter i tio år. Men när hon gör intervjuer får hon bara frågor om ”filmen om samerna”. Det är på sätt och vis logiskt. När Sameblod har premiär är det den första svensk-samiska långfilmen i hennes generation, det är en visuellt slående filmberättelse och även om bilderna av fjällandskapen är bekanta har de aldrig riktigt skildrats så här tidigare.

Men Amanda Kernells regissörskap handlar också om något annat. Även om det kanske var just i Sápmi som allt började.
– Berättelsen i Sameblod, om en ung kvinna som lämnar sin by, tar avstånd från allt det samiska och väljer ett annat liv, är en berättelse som jag vuxit upp med. Den här filmen handlar om de äldre i min familj, om de som växte upp med samiska som förstaspråk men av någon anledning valde att lämna allt för att välja ett nytt liv någon annanstans. Men det är också berättelsen om de i min familj som lever kvar, arbetar med renskötseln och fortfarande pratar språket. Jag har funderat på det här i hela mitt liv, vad händer med en när man förlorar sitt språk, vad gör det med en människa att få höra att man tillhör ett folk som anses vara på ett lägre utvecklingssteg?
Hon tar en paus.
– Men det är inte bara det, om det är så att jag väljer att lämna allt det där, om jag väljer att ljuga om vem jag är för att passa in i ett nytt sammanhang, i en ny kultur, om jag blir accepterad och omtyckt där, är det då verkligen mig de tycker om? Det här har alltid varit den självklara filmen för mig, en film som jag länge vetat att jag skulle göra, men jag förstod också tidigt att det skulle bli den svåraste, säger Amanda Kernell.

Amanda Kernell är född i Umeå och växte upp i en akademikerfamilj som vilket stadsbarn som helst, men med en samisk pappa som är engagerad i samisk kultur. Trettiotalets raspolitik, övergreppen mot samiska kulturen och den samiska ekonomin är närvarande i Amandas släkt och Amanda Kernell återkommer gång på gång till den svenska kolonialiseringen.
– Om jag skulle fråga kompisar där jag växte upp skulle de flesta svara att de inte kände en enda person med samisk bakgrund, ändå är vi många just där jag kommer från. Kolonialiseringen tog inte slut på 1930-talet, och det handlar inte bara om markområden eller utvinning av naturresurser – det är en kolonialisering av våra hjärnor, förklarar hon.

Sameblod sätter fingret på något som alla som inte tillhör en minoritet missförstått. Förtrycket tar inte slut bara för att man slutar bedöma intelligens efter näsmått, i någon mån fortsätter kolonialkrafterna så länge en minoritetsbefolkning ”väljer” att förneka sitt arv för att passa in. Och någonstans där slutar Sameblod vara ”filmen om samerna”.
– Jag är väldigt glad över det arbete det samiska filminstitutet gör, och över hela den rörelse som ryms inom indigenous cinema, men när jag helt från början har strävat mot att få visa filmen i huvudtävlan på film­festivaler, hällre än i special­sektioner, handlar det också om att jag vill att folk ska förstå att Sameblod inte bara är en samisk film för en samisk publik. Den handlar om en samisk kvinna på 1930-talet, men den här berättelsen skulle kunna utspela sig på en flyktingförläggning idag. Det är på många sätt en arketypisk historia i migrations­sammanhang som många verkar kunna känna igen sig i, berättar Amanda Kernell.

Sameblod handlar om Elle Marja som växer upp i en samisk by, ärver en renhjord och förväntas fortsätta med renskötseln, precis som hennes föräldrar och generationerna dessförinnan. I skolan får hennes klass besök av representanter från rasbiologiska institutet i Uppsala som mäter, fotograferar och antecknar utan att någon kommenterar övergreppen. Elle Marja börjar längta bort, dels till en annan plats men kanske främst bort från det sammanhang som gjort henne till ett objekt för någon annans mätinstrument, bort från den kultur som hon kommit att förknippa med skam.

När Amanda Kernell visade Sameblod på filmfestivalen i Tokyo i höstas kom en man i publiken fram efter filmen och berättade att den handlade om honom. Han var inte same, men han reste mycket i västvärlden i sitt arbete, och varje gång han hamnade i en europeisk kontext upplevde han precis den känsla Sameblod förmedlar.
– När jag besöker festivaler med den här filmen slutar jag inte förvånas över hur många som kan känna igen sig i och samlas kring den här frågan, inte bara känslan av att inte höra dit, men också i det realpolitiska.

Känslan är central för filmen. Så central att Amanda Kernell och fotograferna arbetade fram ett särskilt bildspråk för att uttrycka det utan att använda ord.
– Vi pratade mycket om hur skam ser ut i bild och om third space, redan i manus skrev jag ut hur scenerna skulle se ut och vad de skulle berätta inte bara genom dialogen utan också visuellt, säger Amanda Kernell.

I postkolonial sociolingvistisk teori talar man ofta om third-space som den position som inte är vi eller dom, ett mellanrum som kan möjliggöra att höra hemma i båda, eller inget alls av lägren. Filmen är full av de där smärtsamma scenerna, efter att Elle Marja lämnat sin by kan hon inte återvända. Hos samerna är hon svensken, och i Uppsala uppfattas hon som same.
– Den samiska befolkningen är en av de få vita ursprungsbefolkningarna, en same sticker inte ut bland andra svenskar, man kan bränna sin kolt och låta sig assimileras, men ändå är det något som inte stämmer. Elle Marja hamnar i ett läge där hon inte ingår. Något i hur hon ser ut, hur hon för sig och hur hon pratar skiljer henne både från platsen hon kom ifrån och platsen hon är på väg till, säger Amanda Kernell.

Filmen utspelar sig delvis under 1930-­talet, men visuellt gör den gång på gång poänger av att det som utspelar sig på duken skulle kunna ske idag.
– Jag har försökt låta bli att peka på tiden, och på så sätt är 1930-talet tacksamt eftersom så mycket av modet återvänt idag. Det var viktigt för mig att man inte skulle luta sig tillbaka, se filmen som ett vackert kostymdrama och distansera sig, för frågorna är som sagt lika aktuella idag. När vi filmade med barnen var det svårt att få dem att prata sydsamiska framför kameran, fastän det är modersmålet, berättar Amanda Kernell.

Samtidigt är Amanda Kernell noga med att inte reproducera den rasbiologiska blicken, övergreppen och vykortsestetiken som fortfarande återskapas slentrianmässigt. I en scen blir Elle Marja övermannad av ett gäng killar på väg till skolan, de brottar ner henne på rygg, tar hennes kniv ifrån henne och skär henne i örat. Som en ren.
– Att göra en film om en samisk kvinna behöver inte handla om att filma kåtor och fjäll, jag ville göra en lite våldsammare och lite blodigare uppväxtskildring, jag ville skapa bilder jag aldrig sett förut på film.

Och när man backar och ser på Sameblod i ett vidare sammanhang är det kanske just de bilderna som stannar kvar, inte fjällen, inte renarna.
– Jag har gjort film i tio år i Västerbotten och Sápmi men Sameblod och Stoerre ­Vaerie är de första som utspelar sig i en samisk kontext. Jag tänker att mitt regissörskap handlar om att berätta mina personliga historier, oftast inspirerat av min familj och om personer jag tycker om. Jag är i grunden intresserad av olösbara dilemman, av svek och förlåtelse. Det som motiverar mig är de enskilda personernas problem, som ofta är skapade av ­osynliga strukturer. Ibland får jag frågan om jag gjort den här filmen av ilska, men jag ser det verkligen inte så. ­Möjligtvis har jag gjort den av sorg.

Text: Olle Agebro
Foto: Carla Orrego Veliz

RELATERADE FILMER

RELATERADE ARTIKLAR